Utan jag i himmelen

2006-11-16T09:57:00.000+01:00

”I min själs universum är jag solen”, sa Jenny.

2006-11-16T09:40:00.000+01:00

Den mänskliga personligheten utvecklas från att vara en biologisk kontroll- och valapparat med begränsade resurser till ett förklaringsmaskineri med fantasins oändlighet i minne.
Ingenting fysiskt och biologiskt är i princip omöjligt att förklara med fantasi. Det ändliga kan alltid sättas in i ett större sammanhang med fantasins hjälp.
Själva de verktyg vi använder för att förklara, den rena logiken och den höga moralen, finns dock vid regnbågens fot i fantasins himmel.

2006-11-16T09:30:00.000+01:00

Gåtans njutning

2006-11-15T14:37:00.000+01:00

Fantasier låter oss få armbågsutrymme mellan stimuli och respons. Vi får fler val än att bara koppla samman en situation med en känsla. Med fantasins hjälp kan vi förklara samband som ligger bortom det omedelbara. Förklaringar är en av fantasins funktioner.
Experimentella psykologer har upptäckt att situationer som orsakar starka känslor fortsätter att göra det tills vi kan hitta på en förklaring. Sann eller osann verkar en förklaring dämpande oavsett om känslan som kopplats till situationen är lustfylld eller olustig.
Fantasier kan också användas till att förstärka och hålla kvar en känsla av lust eller olust. Det är ett gammalt knep evolutionen använder sig av, att använda samma mekanism i olika funktioner.
Ser vi här upphovet till en uppdelning mellan de sköna konsterna och vetenskapen?

2006-11-06T21:24:00.000+01:00

Fantasilös måttstock

2006-11-06T19:38:00.000+01:00

Som skolpojke läste jag, att om universum har ett ljud, ett bakgrundsljud som alltid var där, så skulle vi inte höra det. Däremot kunde man tänka sig att det kunde uppkomma situationer där detta bakgrundsljud skapade resonansljud hos delar av universum. Dessa ljud skulle i princip vara möjliga att höra.
Nästa gång jag hade ringningar i örat sprang jag in till pappa och fick honom att sänka tidningen.
”Pappa, jag hör universum!”

2006-11-06T19:00:00.000+01:00

Hjärnan gör alltid sina upptäckter mot bakgrund av storleken på intrycken den redan har. Det gäller såväl intellekt, känslor som pengar!
Om ett pris har födubblats över natten så är det denna RELATIVA ÖKNING som ramlar ner som en pollett i hjärnans valmaskineri trots att det förmodligen vore klokare att låta polletten bestå av skillnaden i det nya priset och det genomsnittliga priset på allt vi kunde tänka oss köpa istället.
Jag slår vad om att det skulle bli en mycket lättviktigare, kanske rent av försumbar, pollett.

2006-11-06T16:32:00.000+01:00

När vi fantiserar kring intryck vi kan få av omvärlden och vår plats i den kan de mest fantastiska scenarior utspela sig, men vi brukar inte normalt förväxla dem med verkliga händelser.
Hjärnan har inget emot kontrafaktiska situationer, men den verkligt föreliggande situationen har alltid tolkningsföreträde. Det är däför vi gärna blundar när vi vill föreställa oss något konkret som inte är för handen, och vi håller för öronen för att utestänga musiken om vi vill hitta en egen stämma.
Våra känslomässiga reaktioner på den situation vi råkar befinna oss i är inte lika lätta att stänga ute. Det är betydligt lättare att ”förhandstitta” än att ”förhandskänna”.
Visst kan vi få ett hum om hur vi skulle känna det i en tänkt situation, men hjärnan ger nuvarande känslor högre prioritet och vi har därför lätt att förväxla verkligt pågående känslor med de ”förhandskänslor” vi försöker frammana.
Detta till trots har otaliga experiment visat att vi är bättre på att förutsäga hur vi kommer att känna oss i en framtida situation om vi försöker ”förhandskänna”, än om vi försöker ”tänka oss” fram till en förutsägelse om hur vi kommer att känna oss i den situationen när den väl inträffar.
Känslor är inte lättstyrda men de är ändock bättre på att styra än det lättrörliga intellektet.

2006-10-30T17:34:00.000+01:00

Förbiseende

2006-10-30T15:13:00.000+01:00

Jag brukade säga att jag skulle välja ett jobb som var roligt när jag blev vuxen. Det verkade självklart. Arbetslivet tar ju så mycket plats i livet att det vore dumt att göra något man inte trivdes med.
Många år senare, när jag pluggade på Stockholms universitet, försökte jag under en lång promenad längs Valhallavägen, från Östra station till Gärdet, föreställa mig i detalj vad olika yrkesval innebar.
Jag kom fram till den dystra slutsatsen att jag inte kunde tänka mig ett arbete jag skulle trivas med i längden hur jag än ansträngde mig.
Det minnet är ett slående bevis för det gamla påståendet att djävulen alltid gömmer sig i detaljerna.

2006-10-29T19:10:00.000+01:00

Generna är i princip eviga, men jordens resurser är det inte. De känslor generna programmerat oss för är ”tänkta” att skydda genernas bärare, den individuella organismen. Våra känslor handlar om det som händer i våra begränsade kroppar. Det som verkar obegränsat är vår fantasi kopplad till en ackumulerande kommunikation mellan individer. Vi bryr oss om hur vi mår och hur vi mår beror till stor del på den kommunikationen. Vi har kommit att bry oss om individen som ekonomisk rationell beslutsmaskin. Där religionens makt över sinnena brutits har den ersatts av Mammons. Mammons osynliga hand fungerar emellertid i slutändan bara under den kontrafaktiska förutsättningen av ohämmad tillväxt. Det visar sig istället att det är inom etiken som vi kan finna modellen där det klassiska logiska beslutet är som mest användbart.
Det går att härleda religionernas varianter av den gyllene regeln eller Kants kategoriska imperativ via klassisk beslutsteori under hänsyn tagande till föreställda kontrafaktiska situationer. Här är kontrafaktiska situationer inte en hämsko utan det som ger gränslösheten.
Vi har blivit gränslösa valmaskiner.
Vi står på egna moraliska ben.
Det mår vi bra av.

2006-10-29T17:06:00.000+01:00

De envåldshärskare som funnits i mänskliga samhällen de senaste 6000 åren har alla behövt brottas med problemet att kunna lita på trofastheten hos sina närmaste män. Vad skulle hindra två eller flera av dessa att övermanna härskaren och ta över kontrollen (och makten och härligheten)?
Ett bra trick har varit att lägga ett ytterligare kontrollsystem till den egna makten genom föreställningen om en OSYNLIG STÖRRE MAKT. Den ”osynlige” har ofta utsett ”talesmän” (prästerskap) som kan gå i god för att härskaren därför utsett dem och i övrigt regerar med den osynliges goda minne.
Eftersom denna större makt osynligt läser allas tankar och vet allas känslor ger den ett visst skydd mot fantasins uppror mot den bestående ordningen.
När vi fantiserar om vad vi ska göra på kort sikt handlar det om HUR vi ska göra (Ska jag dräpa Kungen med en kniv?), när vi fantiserar om vad som kommer att hända längre fram handlar det om VARFÖR (Mina tankar är redan kända av den osynlige store maktutövaren, varför jag aldrig kommer att tillåtas utföra dådet utan kommer att upptäckas i förtid, därför måste jag sluta fantisera om att ta över makten om jag vill fortsätta att ha det åtminstone så bra som jag har det nu).
De mänskliga symboliska språk vi byggt upp ovanpå de biologiska känslouttrycken ger, tillsammans med hjärnbarkens enorma kapacitet, fantasifostrens utbredningsområde en gränslöshet som närmar sig en perfekt passform för en klassiskt logisk beslutsmodell. Den tänkte tankeläsaren ger oss ett skäl till att styra fantasin med känslornas hjälp på ett till synes rationellt sätt.
Logiken är tankens pengar, sa Marx. Han borde ha sagt tvärtom. För 3000 år sedan uppfanns det första skriftspråket. Till en början mest som ett bokföringssystem för säd och djur. Det utvecklades tillsammans med handeln och kom också att tjäna den osynliga makten. I Tredje Mosebok står att allt tionde av jorden och säden och av trädens frukt tillhör Herren. En tiondel av det du äger ska du ge till Gud. Pengar är ett sätt att ordna saken på.
Pengar är en logisk produkt, åtminstone så länge som man tror på en oändlig tillväxtekonomi. Den osynlige gränsdragaren, som gav oss ett skäl att vara rationella faller i slutändan rimligen själv offer för den rationalitet som kräver gränslöshet.

2006-10-24T09:52:00.000+02:00

”Bosses pappa har visat Bo hur han kan åka buss till skolan utan att betala!”
Jag kommer inte ihåg hur det gick till, eller hur betalsystemet på bussarna i Huskvarna fungerade på den tiden. Däremot kommer jag tydligt ihåg hur ivrig jag var när jag berättade det hemma vid köksbordet.
”Jag tänker göra likadant”, sa jag stolt. Jag trodde att jag skulle få beröm för att jag besparade mina föräldrar en onödig kostnad. Men pappa blev arg.
”Om alla gjorde så skulle det inte komma nån buss.”
”Det är ju bara dom och jag som vet hur man gör. Det är omöjligt att åka fast och det skadar ju ingen. Vad är det för fel med det, pappa?”
”Varför ska hans barn inte göra rätt för sig? Det ska du!”, sa han.

2006-10-23T14:58:00.000+02:00

Det ska visa sig att det är samma skäl till att diktatorn håller sig med en överstepräst som till att privatpersoner håller sig med en religion.

2006-10-23T14:09:00.000+02:00

Spädbarn upptäcker att de kan påverka världen genom att slå omkull saker. De upptäcker snabbt några av naturens egna spelregler: Om jag petar ner muggen från bordet ramlar den på golvet. De upptäcker att de kan påverka människor i sin omgivning att le mot dem: Om jag ler mot ett ansikte ler det tillbaka, vilket i sin tur känns gott. Det finns igenkännbara sekvenser också i det sociala rummet.
Lär man sig dessa spelregler leder det till en god kontrollkänsla. Vi använder stora delar av vår hjärnbark till att spela efter reglerna flera drag i förväg, inte olikt en schackspelare. För att det ska vara till stor nytta för schackspelaren att tänka långt fram krävs naturligtvis att motspelaren inte bestämmer sig för att bryta reglerna och välta bordet i frustration. Men den gode schackspelaren tar det nog som en seger i alla fall: Jag skulle ha vunnit och det vet du!
Känslan av att kunna ”vinna”, även om man inte gör det, driver fantasin till tänkta situationer där vi kan fasthålla den goda känslan av att vara den som sitter vid styrrodret. Är du dålig i schack kan du mycket väl i förväg planera att välta bordet och undkomma förlusten: Du hade aldrig kunnat sätta mig matt!
”Pjäser” som kan sätta sig över gruppnormer och byta grupp i verkligheten eller byta normer i fantasin är bångstyriga: Hur ska man kunna spela med sådana?
Som alla uppfostrare vet är det effektivare att föregå med gott exempel än att förklara varför man ska handla på det ena eller andra sättet. Känslor är också enklare att överföra än idéer.
Problemet med fantasin är att vi lätt kan gömma de idéer vi kopplar till känslorna, även när det är svårt att gömma själva känslorna. Varför ska vi tänka gott om andra om vi kan lura dem att le mot oss genom att använda, eller bryta, spelregler skickligt?

2006-10-22T11:46:00.000+02:00

Tankeval

2006-10-17T11:06:00.000+02:00

”Du är en sån man kommer att höra talas om”, sa min utredningskollega medan hon läste det jag skrivit. ”Han kände jag”, hon skrattade till, ”kan jag höra mej säga”.
Jag tog det som ett ironiserande över mitt överdrivna teoretiserande. Den tolkningen tyckte jag mig få bekräftad när Birgitta, kommen från en arbetarmiljö med långvarig kommunistisk tradition, vid fikapausen fortsatte att berätta om sin syster som gick i gymnasiet och hade fått smak för Sartre.
”Jag har varnat henne för att bli intellektualiserad”, sa hon.
Som om inte de vinkarna var nog för en dag fick jag ytterligare en gliring när jag lämnade en fest samma kväll, där jag nyakademiskt hållit långa vindruckna filosoferande utläggningar.
”Håll dej till din klass Lennart!” sa Elisabeth då.

2006-10-17T10:25:00.000+02:00

Att bli vald eller inte vald är fullt tillräckligt som belöning eller straff för att individerna i en liten grupp mestadels ska hålla sig till de spelregler gruppen utvecklat, regler som kanske inte ens är till gagn för överlevnaden i ett genetiskt perspektiv.
Men vad händer när det blir möjligt för individen att välja en annan grupp? Filosofi är religion som blivit tänkande, sa Karl Marx, vilket antyder den fortsatta inriktningen.

2006-10-16T17:54:00.000+02:00

Moralfritt

2006-10-16T14:25:00.000+02:00

Däggdjur kopierar varandras känslor lika smittsamt som gäspningar. Om mitt beteende åstadkommer en känsla hos en annan som jag kan läsa av kopierar jag gärna den känslan själv. När spädbarnet ler är det nästan oemotståndligt för föräldern att inte le tillbaka. I känslolivet är vi i grunden programmerade att ge tillbaka med samma mynt. Det verkar ha varit en god överlevnadsstrategi för oss däggdjur som kan ägna oss åt sådant spel.
När två vuxna individer kopierar varandras känslouttryck är det nämligen fråga om ett spel. I Mångfaldens mönster skrev jag bl a:
”Evolutionistiska spelteorier ser till utfallet av sådana här tvåmannaspel sedda som en population. Vilken typ av spelare kommer att få fördel och kan föröka sig inom populationen? I alla enkla sådana modeller visar det sig att det är typen som försöker gå fri på bekostnad av de lojala och godtrogna som sprids snabbast inom populationen. Men så fort man komplicerar modellerna bara en aning, så att spelarna kan lära sig av tidigare misstag, uppkommer en typisk evolutionistisk "kapprustning". De godtrogna lär sig knep att upptäcka vilka som är lojala och håller sina löften och vilka som vill åka gratis på andras bekostnad. Naturligtvis lär sig gratisåkarna också knep att bättre dölja sina falska syften.
För att komma ur detta nya dödläge som inte automatiskt leder till ökat samarbete inom populationen som helhet måste modellerna ta med ytterligare en faktor som gör dem mer verkliga och mindre abstrakta. Vem har vi oftast kontakt med? Våra närmaste grannar naturligtvis! Om modellerna dessutom medger att vi till en viss grad kan välja umgängeskrets så öppnas dörrarna på vid gavel för utveckling av alla möjliga sociala mönster och normer.”
Det är först när vi har möjlighet att välja våra partners och vänner med känslan som det finns anledning att bry sig om andra än de som är mest besläktade med våra egna gener.
Den genetiskt programmerade däggdjurshjärnan utvecklar med en allt större hjärnbark en virtuell valmaskin som kan programmeras med andra instruktioner än genernas för att uttrycka, och spela på, samma känslor!

2006-10-10T09:48:00.000+02:00

”Jag satt just och skulle säga nåt sött om hur mycket jag tycker om dej”, sa jag när Birgit förekom mig.
”Jag vet. Du behöver inte säga nåt. Jag såg det i dina ögon”.
Jag log. Med värme, kände jag. Aha! Det är inte underligare att man läser av sina ansiktsuttryck när man pratar med någon än att man har koll på var man sätter fötterna när man går.
Men det kan betyda fan så mycket mer!

2006-10-09T15:33:00.000+02:00

Jag har just kommit till slutfasen av ett stort översättningsjobb. I sammanfattningen i boken ”Teorin om ingenting” säger sig författaren ha löst mysteriet med varför någonting BRYR SIG att existera överhuvudtaget. En skön pendang till slutfasen av denna blogg som kämpar med frågan vad vi ska bry oss om…

2006-10-09T14:56:00.000+02:00

Lyckokänsla

2006-10-09T14:12:00.000+02:00

Det limbiska systemet i hjärnan kallas ibland däggdjurshjärnan. Det har en annan cellstruktur än hjärnbarken. Medan den senare haft en enorm utveckling bland vissa däggdjur, har det limbiska systemet ungefär samma storlek hos en kanin, en katt och en människa. Om reptilhjärnan redan medger beteende med närvaro, medger däggdjurshjärnan ett mycket mer utvecklat sådant, men framför allt att däggdjuret kan ANNONSERA hur det beter sig närvarande. Däggdjur har en social dimension gemensam för sitt agerande de är ensamma om, som ser individen, även om de kan falla tillbaka på soldatbeteende när reptilhjärnan tar över. Vi kan lätt se att en mus är vettskrämd och vår katt kan lätt avläsa att vi haft en dålig dag på jobbet, och gömma sig under soffan när vi kommer hem. Apor och människor använder dessutom samma ansiktsuttryck för samma känslor. Det är därför disneyfieringen av djur förfaller så naturlig.
Människor i alla kulturer kan av några streck kring ögonen läsa av sinnesstämningen hos Musse Pigg, blixtsnabbt och med samma resultat.

2006-10-03T12:58:00.000+02:00

”Du anser att vi är robotar, eller hur?”
Richards fråga drog på sig en ogillande min från en av de inbjudna kvinnliga middagsgästerna. Som om själva döden skulle förminskas av ett instämmande på något sätt. Men jag hade förlorat den oskulden för två decennier sedan.
Herregud, man slutar inte att ha älskog för att man förlorat sin oskuld och man slutar inte att älska för att man förlorat sin själ!
”Javisst”, sa jag. ”Skärp dej Richard! Vad skulle vi annars vara?” Jag sneglade över mot Jenny som fortsatte att spela älskvärd värdinna lika förutsägbart och otvunget som vanligt.
Han bara skakade på huvudet.
”Jag vet inte…”

2006-10-02T15:09:00.000+02:00

Kan man ha känsel utan att känna?
Kan man ha smaksinne utan att känna smak?
Svaret på frågor av detta slag är att det under den överlägset längsta perioden av biologisk evolution här på jorden inte ens varit meningsfullt att fråga så. Men när det blev det är svaret vad det alltid varit: Ja.
Det finns också empiriska undersökningar kring när frågan blir meningsfull, som jag rapporterade om redan för två år sedan i Populär Världsbildsvetenskap.
Fysiologen Michel Cabanac har studerat reptiler. Han är övertygad om att han lyckats visa att ödlor upplever mat som mer eller mindre välsmakande, inte på ett reflexmässigt sätt utan på ett njutningsbart kännande sätt.
Cabanac utförde flera experiment med ödlor i burar. Han arrangerade så att det ena hörnet av buren var behagligt varmt medan ett annat hörn var ogästvänligt kallt. Ödlor föredrog det varma hörnet, men kunde förmås att tillfälligt vistas i det kalla om han placerade mat där. Cabanac menar att ödlorna väger känslor av välbehag och olust mot varandra när de bestämmer sig för att gå och äta i det kalla hörnet.
Experimenten fortsatte med en liten ändring. Nu fick ödlorna mat både i det varma hörnet och i det kalla. I det varma hörnet tillhandahölls "basmat" för reptiler. I det kalla hörnet däremot serverades ödlorna "gourmémat". Ödlorna fortsatte att gå och äta i det kalla hörnet.
Nu varierades villkoren så att det kalla hörnet gjordes allt kallare. Vid en viss temperatur slutade ödlorna att gå dit för att få i sig gourmématen, utan höll tillgodo med basfödan. När även "goumégraden" i maten ändrades så visade det sig att ju godare mat desto större kyla stod ödlorna ut med. Detta menar Cabanac visar att de inte reflexmässigt avstår mat mot att slippa frysa. Ödlorna väger in hur välsmakande maten är i sin bedömning av situationen. De kan alltså uppleva välbehag genom smaksinnet.
Precis som vi och alla andra däggdjur kunde ödlorna också lära sig att avstå från mat som de en gång blivit sjuka av. De kom ihåg känslan av olust. När Cabanac gjorde samma experiment med grodor och paddor visade de inga tecken på att kunna lära sig avstå från mat som gjorde dem sjuka.
Evolutionsmässigt verkar därför upplevelsen av lust och olustkänslor ha uppkommit i samband med att evolutionsträdet förgrenade sig från amfibiestammen till reptilgrenen.
"Grodor och paddor tror jag bara är robotar", säger Cabanac, "men reptiler har närvarokänsla (mind)."
Reptiler har fått sinnen i sinnet skulle jag säga. Ungefär som när avstånd i två riktningar multipliceras till en yta så öppnar sinnena i sinnet upp en ny dimension där reptilen kan bete sig närvarande.
En människa vars hjärnfunktion begränsats till den gamla delen, reptilhjärnan, är alltså ingen zombie, ingen groda och definitivt ingen grönsak.

2006-10-01T17:57:00.000+02:00

Altruist

2006-09-29T11:11:00.000+02:00

I avsaknad av själ, eller ens någon speciell livgivande kraft, och utan att vara en särskilt förnuftig biologisk maskin, i klassisk logisk mening, vad återstår att sätta etiketten ”Jag som betyder något”, eller det okränkbara människovärdet, på?
Det ska hösten ägnas åt!

2006-09-25T14:15:00.000+02:00

Han log och började gå fram mot bilen när jag stannande vid porten.
”Vad händer?”
”Ingenting. Tidningsbud.”
Jag sprang uppför halvtrappan. När jag var ute på gatan igen såg jag honom inte förrän jag öppnade bildörren. Han satt i passagerarsätet.
”Vad gör du där?”
”Öhhh…Kör mej till brudarna.”
”Va!?”
”Jag tänkte bara du kunde köra mej till brudar…du vet”.
”Fattade du inte? Jag är tidningsbud. Du sitter på mina tidningar, så du får stiga ur bilen”.
”Gör väl inte...OJ! Ja, men du kan väl köra mej…”
”STIG UR BILEN!”
”Hotar du mej?”
”Nä, men jag har inte tid med detta”.
”Vet du hur hårt jag slår!”
Nu hoppade jag ur bilen och ryckte upp mobilen.
”Stig ur bilen annars ringer jag polisen!”
”Ring polisen då för fan…Äh”, han klev ur bilen, ”gör ditt jävla skitjobb då!”
”Tack!” andades jag ut och hoppade in i bilen. Han gjorde en ansats att hoppa in igen också, men nöjde sig med hot.
”Jag kommer att komma ihåg dej. Då slår jag dej så hårt som du aldrig blivit nån gång!”
Jag kunde inte begripa varför han blivit så jävla arg. Är man bombad brukar man bli arg om man känner sig kränkt. Men jag tyckte inte jag hade varit alltför osmidig.
Hemma igen tänkte jag igenom hela händelseförloppet. Hade han inte stått med en mobil i handen när jag kom körande? Jo, så var det! Han hade naturligtvis precis ringt på en taxi och blivit kränkt av att jag inte ville ha honom som kund för att han var för bombad. Det var en bra rationalisering. Då kunde jag lugnt påminna honom om detta om jag såg honom igen. Peka på bilen så att han kunde se att den inte var taxiskyltad.
Förhoppningsvis hade han själv redan dragit samma slutsats när han nyktrade till.

2006-09-24T18:25:00.000+02:00

Svårrationaliserat

2006-09-23T12:36:00.000+02:00

Vi rationaliserar ständigt vårt eget och andras handlande. Att rationalisera är egentligen att säga hur vi förväntar oss att något bör vara, även om vi inte kan påverka det.
Vi kan utgå från att alla rationaliseringar inte är lika bra och att alla inte tänker lika. Här tror jag grunden läggs för alla etikbyggen.

2006-09-23T12:26:00.000+02:00

En inlevelse är en simulering som i bästa fall kan närma sig en emulering.
Det är skillnad på att simulera något och att emulera något. Det första är en process som liknar en annan men i något eller några avseenden inte är lika bra. En emulering är vad en Mac kan göra av en PC, och göra det lika bra. Med rätt programmering kan en Mac och en PC göras likvärdiga.
Men varken en Mac eller en PC , eller någon annan digital dator, kan emulera en kvantmekanisk verklighet som är både analog och digital på samma gång. Det kan bara en kvantdator göra. Med rätt programmering kan en kvantdator göras oskiljbar från verkligheten själv.
En digital dator med ett fåtal logiska kretsar kan emulera alla tänkbara sådana kretsar i varje annan sådan dator eller på andra sätt implementerade klassiskt logiska sekvenser i vilken typ av maskin (biologisk eller annan) som helst. En värld bestående av enbart klassiska informationsbitar vore som en superprogrammerad Mac, men vi vet redan, att sådan är inte verkligheten.
Varje del av verkligheten är kvantbitar som påverkar varandra i sekvenser av kvantlogiska operationer. Alla sådana sekvenser kan byggas upp av en enda logisk kretsoperation (CNOT) på kvantbitar som kan roteras analogt (=anta oändligt många lägen). Dessa kan ges en godtyckligt exakt avbildning i en kvantdator. Fullständigt exakta kopior är inte tillåtna i kvantfysiken, men det blir en meningslös fråga att undra vad som är verkligheten och vad som är avbildningen. De är båda lika bra verkliga.

2006-09-19T14:46:00.000+02:00

Jag gjorde vapenfri tjänst på en statlig informationsavdelning. På den tiden hade alla in- och utkorg där vaktmästarn lämnade och hämtade meddelanden. Jag använde den bilden när jag som nybliven projektledare på landstinget vid ett chefmöte berättade om programroboten PR som hämtade och lämnade meddelanden på olika adresser i datorn. Informationshanteringen skulle datoriseras. Jag minns att jag varnade för informationsförluster om planeringen inte gick rätt till.
”I den här Bermudastriangeln försvinner det en jävla massa information”, sa jag och slog med pekpinnen på tre olika figurer jag ritat på blädderblocket. Jag noterade att personalchefen log och förstod att jag skulle få de pengar jag begärt för projektet. Resten av mitt anförande kunde jag tänka på annat.
Ta det här med Bermudastriangeln. Efter ett teveprogram om dess speciella förhållanden, som kunde få ytspänningen och bärkraften i vattnet att upphöra, som om fysikens lagar var satta ur spel, och stora skepp att sjunka, insåg jag att inte ens naturlagarna är omutliga.
Jag trodde dock fortfarande att logikens lagar var oomkullrunkeliga

2006-09-19T14:34:00.000+02:00

Värdelöst

2006-09-19T14:16:00.000+02:00

Låt oss tänka oss en robot (inte alls så avancerad som du och jag) som bara har klassisk logik att tillgå när den ska bestämma sig för att korsa eller inte korsa en trafikerad gata vid ett övergångsställe. Den är dock tillräckligt avancerad för att ha kunskap om sitt eget program för att korsa gator.
Den är programmerad att inte korsa gator vid röd gubbe när trafiken är tät, eller uppställt enligt klassisk logik:
Vid ”röd gubbe”;
om ”icke-korsa” så ”trafik”.
Vilket tyvärr enligt samma klassiska logik är detsamma som:
Vid ”röd gubbe”;
om ”korsa” så ”icke-trafik”.
Hur ska den då veta när den ska gå över? Enligt sin egen logik kommer ju trafiken att upphöra om den börjar korsa vägen. Roboten implementerar med all säkerhet denna logik som sannolikheter, inhämtade som frekvenser, givet ett tillstånd av röd gubbe vid övergångsstället.
Sannolikheten att det finns trafik när den korsar är noll. Det har, på grund av hur den är konstruerad aldrig hänt att den korsat gatan när det funnits trafik. Den kan emellertid också ha inhämtat med vilken frekvens ankommande trafik ögonblickligt upphört när andra kommit fram till korsningsstället, och då funnit att sannolikheten att ankommande trafik inte upphör är lika med ett, dvs det har aldrig hänt att den upphör.
Eller med klassisk logik:
Vid ”röd gubbe” och ”annan robot”;
om ”korsa” så ”trafik”.
Vi har nu en klassiskt motsägande spådom om vad som händer om en robot programmerad på ett visst sätt korsar när det är röd gubbe; det är med samma höga sannolikhet både icke-trafik och trafik! Även om det är uppenbart för oss vilket som är den rätta slutsatsen så vet inte roboten det med mindre att den får undantagsregler från de klassiska beslutsreglerna.
En första undantagsregel är att om en regel anger olika resultat vid samma utförande så bör man använda den som är mer specifik, alltså i det här fallet tar ”om korsa så trafik” över ”om korsa så icke-trafik”, eftersom ”röd gubbe” gäller i båda fallen men ”annan robot” bara i det ena, även när roboten står ensam vid korsningen (under förutsättning av att den noterat frekvensen olyckor för stackars robotkollegor utan denna kunskap).
Men vår robot kan också göras mer förutseende genom en regel som säger att nedanstående två helt sanna påståenden förklarar bort den felaktiga slutsatsen ”om korsa så icke-trafik” även utan denna olyckliga empiriska kunskap (kanske de andra robotarna redan var programmerade med bortförklaringsregeln).
Vid ”röd gubbe” och ”icke-trafik”;
om ”korsa” så ”icke-trafik”.
Vid ”röd gubbe” och ”icke-trafik”;
om ”icke-korsa” så ”icke-trafik”.
Här ger två motsatta handlingar samma resultat. Resultatet gäller mer generellt, inte bara när en robot (programmerad att inte gå över mot rött ljus vid trafik) är närvarande. Som komplement till den första undantagsregeln (tillämplig där samma handling ger motsatt resultat) gäller här att generaliteten ogiltigförklarar tillämpningen ”om korsa så icke-trafik”.
En sådan här robot vet nu vad som i olika fall skulle hända, dvs att en regel är tillämpbar i fall där den inte är utsatt för särskilda undantag eller kan bortförklaras. En sådan klassisk logik med tilläggsregler tillämpar vi själva hela tiden mer eller mindre medvetet när vi står inför valsituationer. Det är vi genetiskt programmerade att klara.
Roboten har emellertid, precis som vi, kunskap om denna sin kunskap vilket kan leda till en avancerad form av ”hängning”.
Med robotens kunskap skulle den aldrig gå över gatan om den riskerade att bli påkörd; alltså kan den gå över gatan utan att bli påkörd. Det är redan ett faktum! Denna fatalism kunde roboten uttrycka logiskt så här:
Vid ”röd gubbe” och ”ingen annalkande olycka”;
om ”korsa” så ”stå på andra sidan utan olycka”.
Denna klassiskt oantastliga ”ske Guds vilja”-regel klarar heller inte undantagsregler eller bortförklarande regler av att hantera. Av alla tecken att döma är vi inte genetiskt programmerade att hantera detta hot mot vår valfrihet. Vi får förlita oss på en spark i rumpan om vi blir stående och har ”fastnat i tanken”. Eller får vi användning av ett kulturellt mem som förmår oss till ett självmant byte av nivån: ”Om du inte kan välja medvetet, gå på magkänslan!”
Men vad ska vi säga till en robot som varken har magkänsla eller känsel överhuvudtaget? Vi måste ge den en stopp-regel som gör att allt inte kan förklaras bort. Den kan, lika lite som vi, ta hänsyn till allt innan den handlar.
Under de förutsättningar en regel gäller, såsom ”vid röd gubbe och ingen annalkande olycka” gäller även mindre generella förutsättningar, såsom ”vid röd gubbe och annan robot”. Vi programmerar roboten att jämföra effekten resultatet (om ”korsa” så ”trafik”) har på sammanhanget där bortförklaringen är tänkt att gälla. Om det uppstår en motsägande situation som här (”trafik” samt ”ingen annalkande olycka”) stoppar det i bästa fall bortförklaringar från att sättas i verket som har blivit alldeles för orealistiska (roboten har sett andra robotar förolyckas vid ”trafik”) och fördomsfulla (de förutsätter sin egen utgångspunkt).

2006-09-16T13:13:00.000+02:00

Logiker talar om en aritmetisk standardmodell. Den består av en struktur enbart bebodd av de ”naturliga” talen (= de hela positiva räknetalen: 1, 2, 3, osv) och operationerna addition och multiplikation bland dessa ”populationsindivider”. Antalet indiver är här obegränsat, vi kan alltid lägga till en till, eller tio till, eller sjuttioelvatusen till…
Här, om någonstans, måste väl den klassiska logiken gälla kan tyckas. Ja, så länge vill håller oss till addition…
Men med multiplikation tillagd är denna enkla struktur tillräcklig för att Gödels ofullständighetsteorem ska slå till. Ett sätt att tänka på detta teorem är, att om vi tänker på teorier inom aritmetiken som motsägelsefria klassiskt logiska maskiner, så skulle ett ändligt antal göra sina operationer och stanna när de var klara, dvs när de gjort en slutledning enligt strukturen, MEN ett oändligt antal av dessa maskiner (fullt logiska och felfritt konstruerade inom den tillåtna strukturen) skulle hamna i loopar som de inte kommer ur, dvs de skulle ”hänga sig”.
Detta har lett till en programutveckling för datorer som verkar överträffa, i sin snabbhet och omfång, de mest häpnadsväckande evolutionära kapprustningarna i naturen. Visst hänger sig våra ”dumma” datorer från och till, men de klarar också mycket mer än addition och multiplikation nuförtiden.
Jag tror att vi kan lära oss mycket om våra egna ”hängbeteenden” (negativa tankar som fastnar i en loop mot okontrollerbar ilska eller depression t ex) och hur vi kan ”tänka oss ur dem” genom att se hur man kan skriva intelligenta regler för datorer som undgår i och för sig ”logiska” hängningar.

2006-09-10T12:22:00.000+02:00

Jag tror att jag kommit fram till att det pekar fel att kalla all logik för biologi. Den klassiska logiken och dess rationalitetsbegrepp, med dess antingen/eller-förhållande till vad som är rätt eller fel ligger långt från den annorlunda logik som är biologiken. Utvecklingshistoriskt är det biologiken som är den klassiska logiken i så fall, medan det man vanligen menar med klassisk logik och rationellt, kostnadseffektivt beslutsfattande bygger mer på kulturella verktyg och teknik.
Överbryggaren blir i så fall memetik som står med en fot i vardera biologi och kultur.

2006-09-10T12:15:00.000+02:00

Inte livsviktigt

2006-09-10T11:39:00.000+02:00

”Du är galen!”
”Vilken tur!”
Så hemtrevligt det låter hemma hos Birgit och Lennart. Jenny skulle ha tyckt om det. Man ska inte ta sig själv på för stort allvar var hennes devis. Eller som Anna-Maria sa en gång: ”Jag tycker att det är så här, att man har en massa åsikter man vet kanske är fel, men man vill ha dom ändå!”
En vän från Göteborg har berättat för mig, att när hon en gång frågat sin mamma vilken egenskap som är bäst att ha som människa, hade hon fått svaret: att vara besvärlig.
Besvärliga människor följer inte ”ritningarna”, som andra bestämt är de rationella. Det lustiga är att när jag nu sitter och översätter och förbereder utgivningen av ”Teorin om ingenting” av Russel Standish så kom jag just fram till hans slutsats att den fria viljan är förmågan att göra något irrationellt. Vad vi bedömer som rationellt beror, skriver han, på vår inlevelseförmåga, som vi använder för att räkna ut hur andra kommer att bete sig. När vi själva medvetet gör ”fel” känner vi att vi har en fri vilja. Självmedvetande och fri vilja är två sidor av samma mynt.
Inte konstigt då att de flesta som någonsin stirrat på en matematisk ekvation känt att de inte bryr sig.

2006-09-10T11:29:00.000+02:00

Klassisk beslutsteori säger att man ska agera likadant varje gång man ställs inför samma val. Alla som spelat poker vet att om man vill förlänga tiden innan man förlorat alla sina pokerchips bör man INTE handla likadant varje gång man får ett par äss på handen.
Detta kan jämföras med biologiska val som ska förlänga tiden fram till populationens utrotning. Sådana val är mycket viktiga, eftersom verkliga populationer, till skillnad från förenklade modeller, har att kämpa med flukturerande tillväxt och slumpmässiga minskningar av totalpopulationen, som om den hamnar under ett kritiskt värde leder till utrotning.
Under sådana realistiska förhållanden är det ofta bäst om individerna i en population gör val som motsvarar optimering av ett geometriskt medelvärde när det gäller antal överlevande avkomma, eller av en matematisk funktion så komplicerad att det inte finns några analytiska lösningar utan bara stegvisa approximationer som kanske bara kan lösas via upprepade datorsimulationer.
Hur löser naturen sådant? Det är inte bara så att det genom det naturliga urvalet uppstår strömmar av individer som gör val i de rätta förhållandena, det är till och med så att det uppstår ett selektionstryck att utveckla individuella viktade slumpval, oförutsägbara i varje enskilt fall men i längden med rätt sannolikhet åt det ena eller andra hållet. Dessa inbyggda slumpgeneratorer är bra för arten men kan vara mycket ofördelaktiga för den enskilde individen. Det ser ofta ut som om vissa individer altruistiskt offrar sig för gruppens bästa när det i själva verket handlar om en stabil evolutionär strategi som inte kunde vara annorlunda, för då skulle den invaderas av en som var bättre för artens överlevnad.
I varje enskild livshistoria bland individer med avancerad logisk kognition som ställs inför val de tidigare ställts inför kan det också vara klokt att då och då, med en optimal frekvens, handla ologiskt. Det förlänger i genomsnitt livet helt enkelt – och jagar bort tråkigheten.

2006-09-04T13:21:00.000+02:00

”Den nye överläkaren är här nu”, meddelade avdelningschefens sekreterare.
”Okay, han kan komma in.Vi är färdiga ändå”.
Jag gjorde en ansats att resa mig för att gå.
”Vänta du har ju träffat honom. Snabbt, hur är han?”
”Jag vet inte. Vi har bara hälsat.” Ändå försökte jag förmedla någon slags varning med ett oslipat kroppsspråk.
Vi reste oss båda när han kom in.
”Det var väldigt vad du var svart under ögonen”, sa han. ”Du knullar nog för lite.”
Chefen tittade snabbt åt mitt håll medan han sträckte fram handen. Jag hade samma förmiddag hört högste chefen tidstypiskt skryta om utsikten i sitt nya hörnrum från vilket han kunde se damerna vid Eriksdalsbadet sola toppless, så jag tyckte det var stilenlig landstingsjargong, chefpersoner emellan, när han ledigt svarade: ”Inte alls, broder, snarare tvärt om!”
”Då sover du för lite.”
Det var logiskt.

2006-09-01T17:01:00.000+02:00

Den som tror att det är dumt att inte vara rationell på klassiskt logiskt vis kan möjligen ha rätt för sin personliga del, men det kommer att visa sig att det i så fall är en evolutionistiskt instabilare strategi för många populationer i det verkliga livets naturliga urvalspel, där egenskapen att vara ”lite dum” gör större nytta för populationens överlevnad.
Fördumningen som varsel…

2006-09-01T16:13:00.000+02:00

Stabilt robust

2006-09-01T15:50:00.000+02:00

Man får inte vara fundamentalistisk.
Om resonemang verkar stabila men orealistiska måste de rätta sig efter verkligheten.
Vi har börjat med en enkel populationsbiologisk modell som är så orealistisk att den förutsätter asexuell och obegränsad populationsökning och sett att man kan härleda klassisk beslutsteori, logik och matematik som rationellt överlevnadsbeteende hos virtuella organismer som befolkar denna abstrakta simulering av verkliga biologiska samband. Man kan fråga sig hur robust logiken är i verkligheten.
Ganska så robust visar det sig. Vi måste för att göra populationsmodellen mer realistisk till att börja med införa begränsningar i populationsökningen. Sådana finns alltid i verkligheten på grund av resursbrist i det ekologiska systemet. Det visar sig att det går utmärkt att införa generella begränsningar under förutsättning att dessa är oberoende av organismernas valbeteenden. Detta kan mycket väl vara normalfallet, vilket ett exempel kan belysa: för att skydda sig mot värmen har kanske vissa organismer börjat söka skugga, medan deras populationsökning begränsas av tillgången på föda.
Logiken som överlevnadsstrategi fungerar då fortfarande utmärkt, med överlevnadsnyttan mätt som en virtuell nytta oberoende av yttre begränsningar.
När det gäller att realisera modellen för den överlägset mest spridda utbredningsformen för verkliga biologiska organismer, den sexuella, så fungerar det också utmärkt om man enbart tar hänsyn till nyttan av mängden överlevande avkomma av samma kön.
De kombinatoriska effekterna av allt detta stör inte den underliggande logiken. De flesta populationsbiologer anser därför att den klassiska rationaliteten har sin grund i populationsmodeller som passar på många verkliga populationer, den är en evolutionärt stabil logik. Den är robust inom vissa gränser.

2006-08-26T09:22:00.000+02:00

”Tjena grabbar, såg ni Miriam Makeba igår?”
”Ja.”
Det var i högstadiet. På den tiden såg alla samma teveprogram.
”Faan, va hon var vacker!”
”Va?”
De såg förvånat på mig.
”Såg ni inte hur vacker hon var? Den vackraste kvinna jag sett!”
”Äh, lägg av för fan.”
Jag kände mig som en helt vanlig kille. Och en helt vanlig svensk. Jag var som alla andra innerst inne. Det var bara att andras åsikter aldrig verkade överensstämma med mina.
När jag senare i livet läste vad Lars Gustafsson sa om sitt själsliv i ”Sprickorna i muren”, att det luktade ärtsoppa lång väg, visste jag EXAKT vad han pratade om. Men hans åsikter verkade bisarra.
Det var som vanligt.

2006-08-25T14:37:00.000+02:00

Extern tillkomst

2006-08-25T13:45:00.000+02:00

Många, inte minst matematiker, har uttryckt sin stora förvåning över att människan har utvecklat förmåga att upptäcka och tillämpa principer inom abstrakt matematik. Matematisk intuition verkar så imponerande och så långt ifrån vad som skulle behövas för artens överlevnad så det är ett mysterium hur den kunnat uppstå. Den framstår som utforskandet av ett batteri av platonska idéer som bokstavligen inte är av denna världen, den evolutionistiska.
Ser man emellertid matematiken som en utvidgning av internaliserade preferensrelationer vars logik garanterar överlevnad och att en ständigt utvidgande cirkel innefattar biologisk evolution, matematisk utveckling och fysiska lagars upptäckt tar det lite loven av mysteriet.
Det tar samtidigt loven av ett annat mysterium som främst verkar framstå som ett sådant för fysiker. Varför är matematiken så ernormt effektiv när det gäller att beskriva och förutsäga naturfenomen? Det skulle vara ett mysterium om den hämtades från utforskandet av en platonsk idévärld, men inte om den hämtas från ett kretslopp i verkligheten, där det inernaliserade kan användas externt.
Jag tror att lösningen på mysterierna om det mänskliga sinnet också ligger dold i ett evolutionsschema som internaliserats, annars skulle medvetandet inte ha den oerhörda externa påverkan det har.

2006-08-25T11:45:00.000+02:00

Vad betyder det egentligen att tala om evolutionärt stabila beteenden hos biologiska organismer? Det är en viktig fråga, bland många andra, inom ramen för evolutionsteorin. Det är viktigt att inse att när vi ställer denna fråga, och bortser från andra, har vi gjort det som med ett fint ord kallas en abstraktion (=att ignorera, att välja bort).
Om vi fortsätter abstraktionsprocessen kan vi koncentrera oss enbart på organismernas livsstrategier, utan att bry oss om de biologiska detaljerna. Nästa abstraktion blir att bortse från ”inbyggda” livsstrategier, som har med anatomin hos organismerna att göra, och enbart se till valbeteendet i olika situationer organismerna ställs inför och vad det får för överlevnadskonsekvenser. Då har vi via underämnen inom evolutionsbiologin kommit fram till en icke-biologisk disciplin, beslutsteori.
Bortser man ytterligare från de konkreta situationerna, handlingarna och deras efterföljd hamnar man i sannolikhetslära. Av mer eller mindre sannolika händelseförlopp återstår sedan vissa som man kan tro bergfast på eller inte alls när man når fram till konturerna av pragmatiken hos den deduktiva logiken och vad det får för logiska konsekvenser (där all antydan om överlevnadsnytta tappats bort).
Då kan man lika gärna bortse från den resonerande individen helt och hållet. Kvar står då semantiken, där logiska konnektiv konstrueras som sanningstabeller. Slutligen är det möjligt att abstrahera ett steg till och hamna i axiomatisk teori och med dess syntax en snabbt förökande matematisk utveckling av definitionerna.
Medan semantiken ännu håller fast vid någon betydelse (även om det bara skulle vara i form av sanningstabeller) är syntax enbart struktur utan mening. Var har vi då hamnat? Som jag skrivit i Draget från oändligheten är naturvetenskapens grundtes att naturen är ateleologisk, utan avsikt. Matematiken är fysikens språk!
Vi kan nu återsluta cirkeln. Biologiska varelser uppstår av naturens egna matematiska lagar (via tillkrånglad kemi) och vi kan studera deras evolution, dra slutsatser om hur de upprätthåller stabila strukturer bland sina preferenser, göra abstraktioner och upptäcka rationella sätt att resonera. Inget hänger i luften.

2006-08-10T09:26:00.000+02:00

”Vad ska folk säga?”, undrade min mamma ofta.
”Vad spelar det för roll?”, brukade jag svara.
En chef jag hade under min tid som utredare på landstinget hade ett slags svar: ”Det är viktigare att det du skriver är lättförståeligt och fel, än att det är rätt och obegripligt!”
Jag höll inte med. Jag minns att jag läst i många vetenskapliga rapporter (men aldrig i en offentlig utredning) att det finns lättförmedlade lösningar på det flesta svåra problem, som är enkla och fel.
Nyligen sa min dotter, att bara man är tydlig är det bra. ”Det är så jag hanterar allt i livet”.
Det är nog bra, bara man kommer ihåg att varje åsikt bara betyder något under förutsättning av ett tillräckligt stort antal, tillräckligt komplicerade (en del skulle säga andliga) villkor.

2006-08-04T19:04:00.000+02:00

I ett kvartssekel har det pågått ett krig som nästan ingen utanför de invigda kretsarna av astrofysiker haft en aning om. Krigsskådeplatsen är däremot för en gångs skull när det gäller teoretisk fysik tämligen allmänt känd – de svarta hålen.
Svarta hål har en händelsehorisont. Man kan jämföra den med vad som krävs för att en raket ska kunna skjuta upp något i omloppsbana kring jorden. Det gäller att komma tillräckligt högt upp för att inte tyngdkraften ska dra tillbaka satelliten till jorden.
Hamnar man innanför händelsehorisonten till ett svart hål ramlar man obevekligen ner till dess centrum. Bokstavligen ingenting kan förhindra det.
Ett stor svart hål, som det som finns i centrum av vår galax, har emellertid ett inflytande så långt ut i rymden att ett rymdskepp som av misstag hamnat innanför händelsehorisonten, och därför aldrig skulle kunna återvända till startplatsen, först inte skulle märka det. Allt skulle verka som vanligt.
Ett medföljande rymdskepp, som höll sig utanför händelsehorisonten, skulle däremot kunna konstatera att det andra rymdskeppet verkat fastna som en fluga i ett osynligt spindelnät. Där skulle dess karakteristika smetas ut och upphöra att ge ifrån sig någon som helst uttydbar information.
Det stackars rymdskeppet innanför händelsehorisonten skulle däremot fortfarande uppfatta allt som normalt, inklusive det medföljande rymdskeppet. Men manskapet inuti skeppet skulle inte förstå varför de inte fick svar på sina signaler (signaler som aldrig nådde fram till det andra skeppet, eftersom ingen signal går snabbare än ljuset, vilket skulle krävas för att komma utanför händelsehorisonten).
Två helt skilda uppfattningar om vad som händer alltså. Vem har rätt?
Kriget handlade om denna fråga. Stephen Hawking på den ena sidan och Leonard Susskind (en av fäderna till strängteorin) på den andra. Susskind vann (Hawking erkände sig besegrad nyligen). Svaret? Båda har rätt i sak!
Det är bara en mer extrem variant av kvantfysikens komplementaritetsprincip (den effekt av denna princip som de flesta har hört talas om är att all materia, alla partiklar, också har en vågfunktion; Är materia en våg eller partiklar? Båda!)
Det som kommer att få störst framtida betydelse av kriget är emellertid den alternativa tolkning som denna absurt extrema variant av komplementariteten tvingat fram.
Tänk dig att de två rymdskeppen båda befinner sig innanför ett ännu mycket större svart håls händelsehorisont (eller innanför den händelsehorisont vi kallar Big bang). Var finns de fakta som beskriver båda perspektiven? Jo, på denna större händelsehorisont; de båda perspektiven är bara två olika beräkningar utifrån denna information.
Verkligheten är inte där vi tror att den är!

2006-07-21T14:22:00.000+02:00

Vi hade inte träffat Ulf sedan studietiden.
”Blev du någonsin klar med alla eftersläpande deltentamina du hade samlat ihop Ulf?” frågade jag retsamt.
”Nä, jag är väl lite av en överliggare.”
”Menar du att du fortfarande pluggar?”
”Ja”, sa Ulf med ett litet skratt.
”Va!” Jan-Erik såg misstrogen ut. ”Det är väl dags att sluta med sånt nu! Nu har man ju snart framtiden bakom sig”.
Det är inte så jag ser det.

2006-07-12T12:32:00.000+02:00

Flyktig framtid

2006-07-11T17:32:00.000+02:00

Åt vilket håll går tiden?
Tänk dig att du står på ett virtuellt rutnät. Du kan nå någon av de åtta intilliggande rutorna med ett steg. Rutnätet, i kraft av sin virtualitet, följer med dig när du vrider dig, så att t ex ett steg snett bakåt vänster alltid är just det oavsett hur mycket du har snurrat runt innan du tar steget.

Om man spelar in dina rörelser i ett rum med en utrustning som kan lägga in ett datoranimerat rutmönster som följer dina vridningar på detta sätt kan man göra en frekvensberäkning på hur du rör dig i din egen referensram. Förmodligen kommer dina flesta rörelser att vara rakt framåt, följt av rörelser snett framåt utan övervikt åt någondera sidan. Övriga steg är klart ovanliga (om du inte är en dansare).
Anta istället att man godtyckligt valde att utgå från rummets väggar och började med att godtyckligt kalla en vägg framvägg, därefter den motsatta bakvägg och de övriga vänster- respektive högervägg. Nu rör sig inte rutmönstret efter hur du svänger dig utan förblir i ett fastlagt koordinatsystem. Utgår man som här från rummets fyra väggar finns det fyra möjliga koordinatsystem. Oavsett vilket man valt får man samma frekvens på stegen som de nu mäts i detta fasta rutnät, nämligen att alla riktningar är lika troliga när du tar dina steg.
Vad har detta med tid att göra?
Jo man kan också göra statistik på sekvenser av steg. Om vi väljer tvåstegs-sekvenser blir möjligheterna om du börjar med att ta ett steg snett framåt vänster följande:

snett framåt vänster – snett framåt vänster
snett framåt vänster – rakt framåt
snett framåt vänster – snett framåt höger
snett framåt vänster – rakt vänster
snett framåt vänster – rakt höger
snett framåt vänster – snett bakåt vänster
snett framåt vänster – rakt bakåt
snett framåt vänster – snett bakåt höger

Oavsett med vilket av åtta olika steg du börjar har du åtta olika möjligheter i nästa steg. Statistiken måste alltså föras på 64 utfall. Men de klart vanligaste skulle inskränka sig till dessa fem:

rakt framåt – rakt framåt (överlägset flest)
rakt framåt – rakt framåt vänster
rakt framåt – rakt framåt höger
snett framåt vänster – rakt framåt
snett framåt höger – rakt framåt

De två steg du tar i tidsföljd verkar i dina egna virtuella rutreferenser som ännu mer sammantaget framåtriktade än när du bara hade statistik från varje steg för sig.
Detta är vad fysiker kallar egentiden. Den mäts oftast inte i stegfrekvenser utan med klockor vi har på oss. Men det finns också en koordinattid. Vi gör om statistiken med ett fast rutnät, och vips blir även stegfrekvenserna i tidsföljd godtyckligt riktade.
Om stegriktningarna avprickades utifrån en omvänd uppspelning skulle för övrigt egentiden se ut att gå baklänges för det mesta. Hur kommer det sig att vi tenderar att se på tidens gång som om vi satt längst fram i tåget? Tänk om vi sitter längst bak och ser dåtiden rusa ifrån oss (tiden går bakåt) snarare än att vi rusar in i framtiden. I själva verket vore det mer logiskt. Vi kan ju inte se in i framtiden (mer än vetskapen om att spåret oftast inte svänger tvärt) men väl notera alla detaljer i det som har skett.
Tills helt nyligen verkade det dock som att det inte var kulturellt betingat, utan en inbyggd analogi, att se på den egna tidspilen som framåtriktad i rummet. Upptäckten av ett indianspråk, Aymara, som talas i otillgängliga trakter högt uppe i Anderna ändrade med ens på det.
För människor med Aymara som modersmål ligger framtiden bakom dem och dåtiden framför dem (de tror att de sitter, till skillnad från alla andra verkar det som, längst bak i tåget).
Jag tror de har rätt.

2006-07-09T11:27:00.000+02:00

Trots att vi talat om påståenden som händelseförlopp och namn som delmängder där påståenden sammanlänkas med logiska operatorer så är det något statiskt över logiken så långt.
Men är det något nervsystem är bra på är det att upptäcka frekevenser i naturen.
Tillbaka till dynamiken!
Hur en frekvens är betingad av en annan är det fundament villkorad sannolikhetslära bygger på och som vi språkbärande organismer uttrycker som att OM det här har hänt SÅ tror jag att det här andra också händer.
Lägg märke till att OM och SÅ i detta uttryck används på ett helt annat sätt än i den deduktiva logikens två grundläggande utsagor som ofta ges denna språkdräkt:

1. Om det är så att när A är sant så är B sant, så kan man av att A är sant sluta sig till att B är sant.
2. Om det är så att när A är sant så är B sant, så kan man av att B är osant sluta sig till att A är osant.

En organism som fungerade enligt denna syntax skulle förmoda att "icke-B" orsakar "icke-A" (enligt sats 2), men detta är inget förhållande som en organism som uppvisar sunt förnuft skulle tillskriva naturliga förhållanden i sin omgivning.
Om A i organismens omgivning är den fysiska orsaken till B, så är det naturligtvis inte därmed troligt att frånvaron av B skulle orsaka frånvaron av A! Dynamiska förhållanden kan inte namnges på detta styltade sätt.
Ytterligare ett exempel på detta är att bara för att jag tror att OM händelseförloppet B är givet SÅ händer C samt, att OM händelseförloppet A är givet SÅ händer B, så BEHÖVER jag inte tro att händelseförloppet A också ger händelseförloppet C.

Venndiagrammet ovan visar en ”slutställning” som exemplifierar detta. Hur händelseförlopps dynamiska förhållanden förändras har kallats en kinematik för sannolikhet. Det kan antas att det är evolutionistiskt fördelaktigt att utgå från att delmängder av händelseförlopp inom andra händelseförlopp ”töjs” och ”dras ihop” med samma hastighet, vilket ger den allmänna formeln för den betingade sannolikheten P(AB)

där P(A och B) är händelsen att både A och B inträffar.Detta ger oss en fungerande modell för åtminstone tre former av slutledningar som vi dagligen gör med sunda förnuftet:

1. Om det är så att när A är sant så är B sant, så kan man av att B är sant sluta sig till att A är mer sannolikt.
2. Om det är så att när A är sant så är B sant, så kan man av att A är osant sluta sig till att B är mindre sannolikt.
3. Om det är så att när A är sant så är B mer sannolikt, så kan man av att B är sant sluta sig till att A är mer sannolikt.

Sådana slutledningar bygger alltså på förutfattade meningar om regelbundenheter i naturens dynamik. Dessa förutfattade meningar behöver naturligtvis inte vara medvetna, utan är följden av att organismer som handlat ”som om de förutsatt dessa meningar” överlevt bättre. Vilka förutfattade meningar som fungerar bäst beror på naturens egen statistik så att säga. I olika ekologiska nischer fungerar tron på naturens oföränderlighet på det ena eller andra sättet mer eller midre bra.
De oändliga filosofiska diskussionerna om man kan utgå från att solen går upp imorgon bara för att den gjort det under alla tider någon bebott jorden kan därmed avslutas och bli till empiriska populationsbiologiska undersökningar om vilka induktiva antaganden som fungerar bäst för olika arter. Överhuvudtaget är det så att vi förmodligen är närsynta och enklast ser naturens regelbundenhet därför att vi riktar in oss på det som är regelbundet och därmed ger oss inducerande varelser en evolutionsfördel. Korrigerande glas kan bara tillhandahållas av evolutionär kunskapsteori.
De lyft uppfyllda förväntningar ger oss är kanske viktigare för vår överlevnad än fågelns lyft på sina vingar är för den. Kinematiken, liksom logiken, är dock annorlunda.

2006-06-30T12:15:00.000+02:00

Kunskapstörst är egentligen ett drogbehov. Nyligen har forskare visat att när vi hittar lösningen på ett problem så belönas hjärnan med en skur av kroppsegna opiater.
Drogbehov är jag bekant med sedan gammalt. I trettio år var jag storrökare. I fyrtio år har jag varit storkonsument av alkohol. Sedan lång tid tillbaka har jag inte längre något nikotinbehov. Sedan kort tid tillbaka har jag heller inget behov av fylla.
Alkohol för stilla njutnings skull och inte som fuskproblemlösare är mitt motto framöver.

2006-06-25T16:37:00.000+02:00

När en organism ställs inför ett val är det en samling händelseförlopp som tillsammans utgör den för valet ifråga bestämmande situationen.
För en organism med tillgång till det lingvistiska rummet är påståenden ofta en del av de händelseförlopp som är avgörande. Påståenden är alltså händelseförlopp.
Alla händelseförlopp kan också sägas vara påståenden. I den händelse att jordytan är mjuk gräver sorken ner sig vid fara, är ett händelseförlopp och tillika ett påstående. Alla händelser kan uttryckas som ett påstående.
Den mest grundlägganden formen av logik är den som knyter samman påståenden, satslogiken. Långt ifrån att bara vara ett lingvistiskt fenomen är satslogiken ett sätt att beskriva händelseförlopp. Ett annat sätt är mängdläran, den mest grundläggande formen av matematik.
I figuren nedan är händelseförlopp representerade som mängder av händelser i ett Venndiagram. Mängderna är överlappande. Det torde framstå som uppenbart för ögat att en sork med en viss preferens att gräva ner sig istället för att fly springande, beroende på om marken är mjuk eller hård, kommer att göra just det med logisk nödvändighet om valsituationen är mängden (D) där de tre delmängderna av intresse för valbeteendet (A,B,C) överlappar.
Olika sätt att skilja på eller överlappa delmängder av händelseförlopp, liksom satslogiska samband, är i sin tur inget annat än ytterligare händelseförlopp som kan ges ”namn” – betecknas med symboler (för de som har ett symboliskt språk), utgöra ett preferenssamband (i ett nervsystem) eller en sekvens i hjärnbarken (med en tilldelad plats i hierarkin).
För varje valsituation en organism kan ställas inför finns det en räcka händelseförlopp som är ”funktionella atomer” i händelsemängderna. Det är möjligt att ställa upp dessa i så kallade ”sanningstabeller”, en för varje logisk operator konjuktion, disjunktion osv (jämför mängdlärans snitt, union osv) där ”sanning” är det som motsvarar ett för organismen faktiskt händelseförlopp. Negationen till det samlade händelseförloppet (komplementmängden händelser) är den för valsituationen inte verksamma bakgrunden (E). Tillsammans med de andra händelsemängderna utgör de därför en fullständig beskrivning av valsituationen. Detta krav gäller också för predikatlogiken, vars meningar kan ses som ”meta-namn” i det evolutionsbiologiska perspektivet.

När det hierarkiska meta-nämnandet når högre höjder är det enligt Gödels berömda ofullständighetsteorem inte längre möjligt att åstadkomma en fullständig icke-ambivalent reduktion av beskrivningen till den faktiska valsituationen. Det behöver dock inte vara till nackdel för hela populationens överlevnadsstrategi som vi ska se fortsättningsvis.
Logik är och förblir en evolutionsterapi för överlevnad.

2006-06-21T19:21:00.000+02:00

”Det finns inga motsatser i naturen!”
”Va!?”
”Det enda som kan vara motsägande är påståenden”, skrockade Torbjörn. ”Marxismens filosofi är nonsens. Ha, ha!”
”Men du kom ju och skränade om revolution under kårhusockupationen”, påminde jag i protest. ”Den dialektiska materialismen och den monistiska historieuppfattningen är ju grundpelarna som den marxistiska samhällsanalysen bygger på. Hur får du ihop det?”
”Jag är Popperian när det gäller filosofiska frågor”.
”Men..kalla det motsättningar då. Det är ju bara fråga om namn.” Jag kände att mina argument tröt. ”Bara namn! Bara lingvistik!”
”Just det!”

2006-06-17T18:19:00.000+02:00

Världens idag förmodligen bäst kände vetenskapsman, Stephen Hawking, har nyligen sagt att han tror att mänskligheten kommer att bo permanent på månen inom 20 år och ha en koloni på mars om 40.
Annars riskerar mänskligheten att upphöra, säger han. Vi måste sprida riskerna, skulle en ekonom säga.
En intressant vinkling är att det krävs en fortsatt spridning av det mänskliga genomet för att ”logiken” ska gälla.

2006-06-09T12:01:00.000+02:00

Hur kan man föreställa sig preferenser hos en organism utan subjektivt medvetande?
Det kan vara klargörande att först fråga sig hur man mäter subjektiva preferenser hos människor. Kan du säga hur många procents sannolikhet du bedömmer att det är att du skulle välja att gå på en konsert och se en artist du aldrig hört talas om om någon ringde och erbjöd dig biljetter?
Förmodligen inte. Men du kunde vända dig till en beslutsteoretiker och använda honom som konsult i frågan. Han skulle hitta på en referenshändelse att jämföra med, där procenttalen framgår med visuell tydlighet, t ex ett ”roulettebord” där de röda och svarta fälten är placerade ihop och inte varannan gång. Det går också att ställa in antalet svarta respektive röda fält på olika sätt. Om alla svarta fält placeras mellan ”klockan 12 och 3” på roulettebordet och resten av fälten är röda så blir det visuellt tydligt att kulan har 25 % chans att stanna på svart, som ett exempel.
Hur skulle du välja om du får en summa pengar till samma värde som biljetterna om kulan hamnar på svart? Skulle du välja pengarna eller biljetterna? Om kulan hamnar på rött får du ingenting. Konsulten kunde genom att upprepa experiementet med olika inställningar på svart mäta dels hur mycket du värdesätter biljetterna, dels hur sannolikt det är att du skulle gå på konserten.
Det naturliga urvalet har skapat naturliga referenshändelser i form av genetisk kod som organismen kan använda sig av för att välja i nya situationer. För oss däggdjur är även inlärda känslopreferenser möjliga att använda, utan att vi för den skull själva kan sätta ett procenttal eller värde på det vi väljer.

2006-05-29T14:09:00.000+02:00

Vi kunde använt initialerna till Vincent, Lennart och Mats och bildat bandet VLM (som i Very Large Model) och spelat evighetslånga gitarrsolon över en ljudutrustning större än livet, eller spelat proggrock på tre ackord, men vi valde en minimalistisk performance punkstil istället.
Klädda i vita fula underkläder som vi skrivit ”Fathers of Destruction” på i blyerts, spelade vi enbart två toner (inga ackord här inte) fram och tillbaka hur länge som helst. När ingen stod ut längre skrek vi ett unisont gutturalt ”TACK!” som inte kunde uppfattas annat än som en svordom åt eventuell publik.
Vi var två arbetargrabbar från södra Sverige och en ljudtekniker från norrland som bodde i ett 68-kollektiv i Djursholm. Prylen var feltimad, felplatsad och döfödd.
Tänk vad stort det kunde blivit om vi valt rätt plats och tidpunkt…

2006-05-27T20:06:00.000+02:00

Att välja rationellt är inte detsamma som att tänka.
Preferensrelationer som används inom ekonomisk och annan teori som handlar om val mellan olika handlingar kan utläsas ur de evolutionärt stabila vanorna i den livstrategi som utmejslats både på populationsnivå och individnivå.
William S. Cooper har visat att oavsett vilka anpassningsproblem som uppkommer så är varje livstrategi som inte är rationell enligt definitionerna i klassisk beslutsteori evolutionärt instabil för tillväxtpopulationer (givet en enkel populationsbiologisk modell). En instabil livstrategi kan, och kommer att, invaderas av andra ända tills en stabil strategi hittas.
Men inte nog med det.
Det naturliga urvalet pressar fram förekomst av interna preferensrelationer med en struktur som leder till ett Bayesianskt maskineri som tycks arbeta med interna sannolikheter och induktiv logik. Varje sådan livskraftig organism har en statistikers naturliga intuition i mer eller mindre hög grad och handlar därefter.
För detta krävs alltså inget medvetet tänkande!

2006-05-17T11:40:00.000+02:00

Återskapelse

2006-05-15T16:52:00.000+02:00

Snart kan universums början återskapas i kvantdatorer. Seth Lloyd har visat att kvantdatorer kan simulera exakt, dvs effektivt återskapa, varje fysisk process. De är universella simulatorer. Till skillnad från vanliga datorer behöver de inte fler bitar än vad det de simulerar består av för att utföra en simulation.
När universum föddes var det mycket litet. Visserligen bara för ett mycket kort ögonblick, men ändå en bestämd tidsbegränsad process, som en bordskvantdator med lätthet skulle kunna simulera om vi visste hur den skulle programmeras.
Kvantmekaniken räcker tyvärr inte till för instruktionerna. Det som behövs är en teori som också omfattar den allmänna relativitetsteorin, en kvantgravitationsteori. Lee Smolin har beskrivit försöken att hitta denna efterlängtade fysiska teori i boken ”Three roads to Quantum Gravity”. Seth Lloyd lägger till en fjärde, som utgår från försöken att bygga och programmera kvantdatorer. Han tror att denna väg snart kan leda fram till en kvantgravitationsberäkningsteori.
Snart kan alltså universums början återskapas på ett skrivbord. Vem kunde tro att det ens var logiskt möjligt. Men det är inte vad som är logiskt möjligt som sätter gränserna, utan vad som kan återskapas.

2006-05-15T16:40:00.000+02:00

”Älskar du Birgit, pappa?”, frågade min dotter.
”Ja”.
”På samma sätt som min mamma?”
”Det kan aldrig vara på samma sätt. Det går inte att återskapa. Det går inte att jämföra så. Jag träffade mamma i ett annat skede av mitt liv. Det var rätt då, Birgit är rätt nu.”
”Tänk om man aldrig träffar den rätte!”
”Jodå”.
”Men du och mamma är mina role models. Det har satt ribban så jävla högt!”
”Du får justera ställningen”.

2006-05-15T16:21:00.000+02:00

Organismens livstrategi är utmejslad som ett komplex av anatomiska detaljer, kroppsfunktioner och beteenden. Alla dessa kan dessutom vara mer eller mindre villkorade beroende på variabler i omgivningen.
Om man tänker sig det hela som en trädstruktur kan de mest finmejslade beteendena kanske ses som lövverket , medan vissa anatomiska detaljer tillhör själva stammen. Ur ett annat perspektiv, sett som ett floddelta, är vissa flöden väldigt breda, medan andra bara består av ett fåtal individer i populationen.
Tar man dessutom hänsyn till omgivningens variationer så står det klart att en fullständig livsstrategi inte skulle likna en trädstruktur alls, utan mest av allt en riktigt tät buske. Det ideala villkorade beteendet är anpassat till varje situation som kan uppkomma för individer i populationen.
Men för att den genetiska programmeringen ska fungera krävs det att flödena inte begränsas till unika situationer som bara enstaka individer kan råka ut för. Instinkter fungerar som tabeller för minnet. Situationerna radas upp i kolumnen till vänster och lämplig strategi hittas i raden längst upp till höger. Om simulering ingår som en av strategierna kan instinkterna byggas upp till oerhört komplex nivå. Dinosaurierna och deras efterföljare, fåglarna, är exempel på detta, trots att de saknar hjärnbark.
För de riktigt finlemmade beteendena, de som är svar på situationer som bara en enda individ råkar ut för, krävs en förmåga att förutse följder av det egna handlandet, en trädstruktur av sekvenser som tillåter loopar och utvärdering innan beslut fattas. Det är lätt att se hur ett selektionstryck att åstadkomma en sådan egenskap uppkommer. Egenskapen kallas logisk kognition. Den anatomiska detaljen som är en förutsättning för att utveckla rationellt beslutsbeteende är förstås hjärnbarken.
Den finns bara i däggdjurens evolutionsträd. Selektionstrycket i den utvecklingsgren som leder till oss har medfört en kraftig utökning av det organet eftersom vi och våra stamfränder på grenen haft god användning av det.

2006-05-08T15:38:00.000+02:00

”Jag ska aldrig gifta mej”, annonserade jag vid min avfärd från föräldrahemmet som artonåring.
Mindre än tre år senare var jag gift. Nästan fyra decennier senare är jag gift för andra gången.
Det visar bara att vi inte väljer livstrategi utifrån enstaka beslut lika lite som selektionstryck väljer evolutionens fåra utifrån enskilda egenskaper.

2006-05-08T15:24:00.000+02:00

Det som driver evolutionen är det naturliga urvalet, men det som styr den är selektionstrycket. Hur kan man studera selektionstryck?
Ett annat sätt att ställa samma fråga är: Hur många är det förväntade antalet överlevande i nästa generation per individ i den nuvarande populationen?
Det kan studeras med hjälp av populationsflöden i en trädstruktur som liknar ett floddelta. Vid varje ställe där deltat grenar sig skiljer sig individerna åt, antingen i någon kroppslig egenskap alternativt beteende eller i form av olika omgivningsfaktorer.
Under förutsättning att omgivningsfaktorerna skiftar med samma spridning under populationens tillväxtperiod blir effekten, att när flödena i deltats slutförgrening, olikt ett riktigt floddelta, återkopplas vart och ett till ett likartat flödesdelta, så förtvinar snabbt de mindre flödena och ett enda, det med det största selektionstrycket, återstår som en krokig flodåra med långt färre förgreningar.
Varför återstår det några förgreningar alls? Är det inte så att de beteenden och de kroppsliga egenskaper som är bäst anpassade till de rådande omgivningsfaktorerna snabbt slår ut alla andra?
Det är förvisso så att återkopplingen gör att utvecklingen sker exponentiellt. Anta att en viss egenskap gör att antalet individer i den överlevande avkomman är 120 bland de som har den och 111 bland de som saknar denna egenskap. Det skiljer alltså mindre än 10 individer. Men redan efter nästa generation är skillnaden 120 i kvadrat minus 111 i kvadrat, vilket är över 2000 individer. Efter ytterligare ett generationsflöde blir det 120 i kubik minus 111 i kubik, som är över 36000 individer fler i subpopulationens flöde som har egenskapen i fråga. Så varför tar inte en enda fåra över till slut?
Det är därför att egenskaper och beteenden kan vara beroende av just omgivningsfaktorerna. Gräv ner dig i botten vid attack eller fly BEROENDE på om bottensegmentet råkar vara mjukt eller hårt när du blir utsatt för attack. Selektionstrycket verkar på den bästa samlade överlevnadsstrategin (fram till reproduktionen) som i sig har ett trädliknande utseende beroende på de uppdykande problemställningarna.

2006-05-06T11:29:00.000+02:00

Jag slår vad om att du blir förvånad, liksom jag, när du inser så lätt det är att förklara, och enkelt att visa, hur selektionseffekter av naturligt urval leder till logisk kognition.

2006-05-06T11:03:00.000+02:00

Umbärlig logik

2006-05-02T14:27:00.000+02:00

Vanor är beteenden.
Beteenden och karakteristiska läggningar hos individerna i en population av organismer är ofta genetiskt betingade men behöver inte vara det. I den mån vanor ärvs via det berömda sociala arvet kan de också behandlas med modeller inom modern populationsbiologi.
Populationsbiologer tittar på populationsdynamiken och försöker hitta evolutionärt stabila ”vanor” i den livstrategi som utmejslas av det naturliga urvalet under bestämda demografiska, ekologiska förhållanden.
De problem och val av lösningar individerna i en population ställs inför kan representeras som en trädstruktur. Denna trädstruktur är så på pricken lik de beslutsträd som beslutsteoretikerna jobbar med för att hitta de mest rationella och logiska besluten, givet en viss problemsituation, att det med fog kan antas att logik (och matematik) är återförbara på biologi och därmed en empirisk naturvetenskap som lika lite som andra empiriska vetenskaper kan hålla sig med sanningar a priori.
A priori är ett filosofiskt begrepp för kunskap vars giltighet antas kunna påvisas utan att man behöver referera till emipriska undersökningar. Matematiska sanningar har varit sinnebilden för sådan kunskap, liksom logiken.
Enligt gammal tradition skulle t ex evolutionen vara begränsad av vad som är logiskt möjligt (och hitta det som var rationellt). Enligt en modern tradition är det evolutionen som formar logiken. Den måste rätta sig efter vad som är möjligt i naturen.
Logiken är tankens pengar, sa Marx. Javisst, men pengarnas makt är inte bra för alla. Om logiken är a priori bara i genetisk mening är den heller inte alltid bra för alla. Och att det sociala arvet skulle vara att föredra a priori är det knappast någon modern människa som tror.

2006-05-01T13:54:00.000+02:00

Gammal vana

2006-05-01T12:16:00.000+02:00

För ett tag sedan hörde jag på radio en intervju med en ung, intellektuell amerikansk jude. Han sa något som jag funderade över resten av vägen hem
till Stockholm från min pappa i småland.
Intervjuaren undrade hur hans föräldrar såg på saken, att sonen bestämt sig för att följa alla de regler som finns inom ortodox judendom vad avser vad man får göra och inte göra på olika helger, vilken mat man får äta och vilka matlagningsregler man måste tillämpa. Föräldrarna var reformistiska judar och menade att det viktigaste var att man betedde sig moraliskt, inte att man följde en massa regler. De accepterar min ståndpunkt, sa han.
Hans ståndpunkt, som jag funderade över resten av resan, var att moralen kommer ur reglerna och inte tvärtom. Ritualen som moralens barnmorska alltså.
Jag funderade på om det var den andra sidan av myntet där moralen fungerar som martyrskapets förlösare. Men jag funderade mest på hur en modern, tänkande människa kan se något rationellt i detta.

2006-05-01T11:29:00.000+02:00

Vanans makt är stor.
Vanor som får oss att känna förtröstan i tillvaron kan få ett evolutionärt försprång därför att de utlöser placeboeffekter som är gynnsamma för hälsan.
Selektionstrycket att utveckla ritualer att försätta oss i trans i just det syftet är inte försumbart.
Den som skaffar sig makt över ritualerna skaffar sig automatiskt en social maktposition.
Evolutionsbiologer och antropologer borde kunna rekonstruera ett finmaskigt spårnät från naturreligionernas häxmästare till läkekonsten, det är uppenbart, men även till påven.

2006-04-26T10:06:00.000+02:00

Tron kan försätta berg. På riktigt.
Placeboeffekten är en av de mest studerade och välbelagda effekterna inom medicinen. Kortfattat kan man säga enbart tron på att en behandling verkar mot en åkomma kan åstadkomma att kroppens egna försvarsmekanismer tar itu med åkomman på ett många gånger oerhört effektivt sätt.
Frågan som uppkommer då blir: Varför använder inte kroppen hela sin försvarsarsenal alltid?
Varför-frågor besvaras som alltid bäst med evolutionsargument. Ur genernas synpunkt är det fördelaktigt att kroppen behåller sin hälsa åtminstone tills den hinner med en befruktning eller fler. Detta selektionstryck har lett fram till flera sätt för kroppen att försvara sin hälsa.
Smärta är t ex en varningssignal. Spring inte vidare på en vrickad fot, det förvärrar skadan! Men antag att du befinner dig jagad av ett rovdjur. Att inte springa i säkerhet då vore lika med en snabb dödlig utgång. Här kan kroppen kasta in en placeboeffekt som gör att du inte känner av smärtan förrän du tagit dig i säkerhet. Tanken att hamna i säkerhet utlöser effekten. Detta är en av de vanligaste placeboeffekterna. Blotta tanken att en medicin kan minska smärta utlöser hjärnans egna smärtstillande endorfiner.
Kroppen behöver alltså administrera sina hälsobefrämjande resurser på ett rationellt sätt. Många av kroppens försvarsmekanismer blir direkt farliga om de överutnyttjas. Det finns inbyggda kostnader. Immunförsvaret kan t ex löpa amok och attackera den egna vävnaden vilket jag som reumatiker är irriterat medveten om. Jag är inte helt nöjd med min kropps hälso- och sjukvårdsadministration.
Inom budgetramarna är ingen administration perfekt eller kan se till varje individs bästa i varje situation. Ur genernas perspektiv är det artens statistiska bästa som gäller. Selektionstrycket har skapat en balans mellan kostnader och resultat av kroppens egen hälsobevarande resursanvändning.
Evolutionen tar små steg. Före tron på häxkonster eller modern medicin (vars effektivitet kraftigt förstärks av sin auktoritet) krävdes något som snarare liknar hur en termostat fungerar. Termostaten har en enda dimension att bevaka - temperaturen. Blir den för låg slår den på värmen. Blir den för hög slår den av. Efter vilken dimension slås placeboeffekten av eller på?
Varje djurart som föder upp sina ungar behöver kunna skilja på ungens förtröstan hos sin mamma och dess förtvivlan när den är skild från mamman. Tro och tvivel är motpoler på en gemensam skala.
Kommer situationen framöver att vara gynnsam kan kroppens resurser användas fritt, men om situationen framöver verkar kunna bli värre än den redan är hålls placeboeffekten på sparlåga. Till synes motsägelsefullt kommer därför en fågelunge i sitt trygga bo att ha friare tillgång till kroppens försvarsmekanismer än den fågelunge som ramlar ur boet. Dess otrygga situation frammanar sparsamhet ifall situationen blir ännu värre (vilket är troligt).
Som alla vet kan fågelungar lätt präglas på andra (och annat) än sin mamma. En sådan prägling är på troskalan för placeboadministration ett exempel på en enkel form av vidskeplighet. Tron kan få ankungen att tro på människan!

2006-04-22T10:46:00.000+02:00

”Va!?”
Jan-Erik lät bestört.
”Jo, vi har blivit sjuka båda två. Förkylda. Så vi kommer inte och spelar badminton idag. Varken jag eller Jenny. Tyvärr.”
”Ni borde lära er att äta bättre. Mer vegetariskt. Då blir ni inte sjuka så ofta.”
”Han tror att vi blir sjuka ofta för att vi inte äter vegetariskt”, sa jag till Jenny när jag lagt på.
”Men Jan-Erik är ju sjuk mycket oftare än vi.” Vi nickade samstämmigt. ”Det borde du tala om för honom”.
”Han får tro det han vill”, sa jag. ”Det blir bäst så”.

2006-04-21T10:46:00.000+02:00

Tron är död. Leve tron.

2006-04-21T10:22:00.000+02:00

Omtanke om din hälsa kräver både ande och förnuft. Bägge är fysiska saker som har sitt ursprung i genernas programmering av reptilhjärnan och därbortom i evolutionsgryningens töcken.
Nu blev du nog förvånad. Jag slår vad om att du i åtminstone ett av de båda fallen har en helig ko som du behöver göra dig av med…

2006-04-11T18:57:00.000+02:00

I sanning ingen mening

2006-04-10T21:20:00.000+02:00

Jag inbillar mig att du instämmer i att vi skiljer oss från djuren på den här planeten på det sättet att vi är de enda som värderar idéer så högt att vissa av oss kan tillägna stora delar av vårt liv åt dessa snarare än åt det som våra gener tycker att vi borde.
Jag inbillar mig också att du inte nödvändigtvis tycker att det är så klokt.
Jag inbillar mig dock att du skulle tycka det var klokare om idéerna åtminstone vore sanna. Kunskap är makt!
Jag inbillar mig inte att du tror att djuren saknar kunskap. Det krävs kunskap att överleva.
Jag inbillar mig inte heller att du tror att du själv saknar kunskap i följande hypotetiska fall. Du ser en arbetskamrat komma åkandes till jobbet i en Volvo så du antar att denne äger en Volvo. Om du dessutom i kafferummet frågar om han äger en Volvo och han svarar ja så har du bildat dig en säker uppfattning i saken. Om han svarat sanningsenligt är det dessutom en sann uppfattning. Men det behöver inte vara kunskap. Han kan ha använt sin frus bil till jobbet. Du kan därför ha missuppfattat det som ett belägg för att han äger en Volvo när det i själva verket inte styrker din uppfattning och kunde ha varit ett ödesdigert misstag om det handlat om att bedöma en bytessituation (”jag byter din Volvo mot min rakt av”).
Jag inbillar mig att du nu skulle kunna hålla med om att det inte är sanningshalten i en insikt utan korrektheten i hur du skaffat insikten som ger den typ av överlevnadskunskap som djuren har och som vetenskap har till skillnad från säkra slutsatser även när de är sanna.
Jag inbillar mig att det är bara genom att söka osäker kunskap snarare än att söka säker sanning som våra idéer har en chans att överleva…

2006-04-10T19:30:00.000+02:00

”Men det är inte jag som är intressant, Gunilla, det är mina idéer!” Det var inte första och heller inte sista gången jag undsluppit mig haranger av detta slag. Det är säkerligen heller inte sista gången reaktionen blir det den blev. ”Förstår du vad jag säger?”
Gunilla suckade tungt och uppgivet.

2006-04-10T16:26:00.000+02:00

Alla tillräckligt komplexa maskinerier kräver ett kontrollsystem, annars skulle maskineriet snart löpa amok. Det lustiga med kontrollsystem är att de inte bara måste kontrollera det de är satta att kontrollera, utan de måste också samtidigt kontrollera så att de inte själva förstörs. Annars skulle de ju inte kunna fullgöra sin uppgift.
Vårt kontrollsystem är nervsystemet. Det är satt (av evolutionen) att vakta på vår kropp så att den håller sin temperatur, sockerhalt och ett otal andra halter, inom snäva hälsosamma gränser.
Genom att vara ett ombordkontrollsystem så garanteras kontrollsystemets fortlevnad enklast genom att hålla koll på kroppens mekanismer. Nervsystemet självt har programmerats för denna svåra uppgift genom den biologiska evolutionen. Dess program sitter i generna, som i sin tur sitter i varje cell i vår kropp.
Att nervsystemet skyddar kroppen gynnar genernas reproduktion genom att de kan hoppa över i andra kroppar när vi blir fler vi, när vi förökar oss.
Lägg märke till att det är rätt att använda majestätiskt pluralis hela vägen här. Det som är ”vi” är från början helt enkelt kroppen och dess kontrollsystem.

2006-04-01T11:01:00.000+02:00

Taskigt signalspaningssystem

2006-04-01T10:33:00.000+02:00

Även om inte regndans är din likör och du insett det futila i att fråga förfädernas andar om råd så tillskriver du säkert gladeligen varje dag ett antal handlingar andemening.
Tänk efter!
För vem planerar du livet och sätter upp mål?
Jag påstår att det knappast är för någon kroppsdel eller något kroppsligt överhuvudtaget, även om kroppen kan vara ett snabbt färdmedel på vissa yrkesvägar.

2006-03-31T16:30:00.000+02:00

Vi är inte ensamma om att ha utarbetat utstuderade beteenden som aldrig haft och aldrig kommer att ha den effekt som var avsedd.
Med lite minne och ett gnutta förväntningsmaskineri kan även djur utan hjärnbark, duvor i det här fallet, åstadkomma något som är förvillande likt de utstuderade regndanser som som människor praktiserat i långa tider.
Redan 1947 skrev den amerikanske psykologen B. F. Skinner om ett experiment han utfört med duvor för att inducera ”vidskeplighet” i dem.
Duvorna i en stor bur fick, helt slumpmässigt, ”belöning” genom en apparat som då och då portionerade ut mat. Effekten blev att duvorna kopplade ”belöningen” till vadhelst de höll på med när maten trillade ner. Om en duva råkat vända sig moturs i buren prövade den att göra om vändningen för att få mer mat, en, två, fler gånger. Den tittade hastigt på manicken som portionerade ut mat, men den verkade opåverkbar, så den tittade bort. Och se, då kom det mer mat!
Vid nästa försök kunde duvan pröva tre snabba motsolsvändningar åtföljda av ett par hastiga kast med huvudet. Olika duvor utvecklade olika ”danser” för att beveka den obevekligt slumpmässiga tilldelningen av mat.
När det inte är naturkrafterna vi vill påverka utan andra människor har vi gjort något som ingen duva kan – vi har gått över förfädernas andar! Som barn har de flesta av oss fått erfara att föräldrar verkar veta vad vi tänker göra. De har naturligtvis förfinat sitt intentionsavläsande sinne genom lång erfarenhet. De har ett försprång helt enkelt.
Som vuxen kan du säkert ibland önska att du likt berättarrösten i en bok kunde veta hur alla tänker. Då skulle du ha samma försprång på andra vuxna!
Så kallade naturreligioner kan vara av skiftande slag, men bortsett från en animalistisk syn på naturen verkar vördnad av förfäders andar vara ett ytterligare gemensamt drag. I efterhand har föräldrarnas, och deras föräldrar, för att inte tala om deras föräldrar osv, försprång i intentionsavläsning förstärkts till allvetande.
Fåglar kan präglas på något speciellt stimuli som vi kan förstora artificiellt och därmed förstärka ett (för oss) önskvärt beteende. Vi kan också förstora stimulin som förstärker ett beteende på bekostnad av ett annat. Det är i princip det naturreligionerna gjort. Vi kan fråga förfädernas andar om råd. Ofta om sådant som ligger i våra geners intresse.
Vet hon att jag vill ha henne och hur skulle hon bete sig om hon får veta det? Hur ska jag handla utan att förvärra mitt läge?

2006-03-31T15:02:00.000+02:00

”Jag ville inte att de skulle ligga där ensamma. Jag ville inte att dom skulle vara ensamma om att inte ha tända ljus”, förklarade Gunilla varför hon hade åkt långt för att sätta gravlyktor på föräldrarnas grav.
Som banktjänsteman och göteborgska med fötterna på jorden lät hon lite urskuldande för sin oförmåga att inte låta uppenbart malplacerade förväntningar ta överhanden och utlösa denna märkliga symbolhandling.

2006-03-26T16:38:00.000+02:00

Repriserat jag

2006-03-26T16:05:00.000+02:00

I minnet är du själv en virtuell person. Saker kan inte göras ogjorda eller ändras i efterhand, men ditt förväntningssystem använder samma arsenal av verktyg för att förutse det ihågkomna jagets handlande som om reprisen kunde vara annorlunda än originalet.
Samma överambition som evolutionen installerat i ditt intentionsavläsande sinne när det gäller andra använder den mot den del av ditt minne som är deklarativt, det där du kommer ihåg var du varit och vad du gjort och tänkt.
Levande personer har en obehaglig vana att inte leva upp till dina förväntningar, höga som låga. Men utan ”livekorrelat”, som i fallet med virtuella personer, som bara finns i sedan länge bortgångna ögonblick, finns det inget som hindrar grova överskattningar såväl som underskattningar av ditt virtuella själv – ditt jag.
Jag slår vad om att du hittar både godare och sämre egenskaper hos ditt jag än hos dig själv!

2006-03-26T15:36:00.000+02:00

”En sån person kan inte bara försvinna från jordens yta!” utbrast Jenny till minnesbilderna på teveaktuellt av Cornelis, nonchalant gående på en gatstump som ledde upp mot en trappa till en högre nivå på åsarna i centrala Stockholm.
Jennys bild av honom försvann under alla förhållanden först med henne. Mitt minne av tevebilderna lever dock vidare med Jennys förväntan tillsammans med minnet av samma uppflammande förväntan för hennes del.

2006-03-26T13:19:00.000+02:00

Nästan alla djur har ett varningssystem som varnar för andra djur. Det är lätt att förstå att det är en stor överlevnadsvinst i att kunna skilja på rörelser som inte härrör från ett eventuellt rovdjur och från rörelser som gör det.
Man skulle kunna kalla det ett slags animalsinne. Naturligtvis är detta sinne inte lika utvecklat hos en mussla som hos ett frispringande djur, men det finns där tidigt i nervsystemets utveckling och det är högt utvecklat redan hos reptilhjärnan.
Det är egentligen en förbluffande egenskap. Försök att programmera en dator försedd med kamera att se skillnad på låga trädgrenars rörelser i vinden och rörelser som härör från ett smygande rovdjur! Tack vare att selektionstrycket varit så stort för att utveckla denna förmåga har darwinistisk evolution ändå lyckats på ett avundsvärt sätt.
Hos fåglar och däggdjur har samma selektionstryck lett fram till ännu en förfining. Dessa, och kanske ett fåtal andra djur, kan känna av inte bara ett annat djurs rörelser utan även vilken typ av rörelser som kan förväntas av det andra djuret. Kommer det att anfalla eller fly? Hur kommer dess attack eller flykt att se ut? Eller kommer det bara att gå förbi? Vilka är deras intentioner?
Både det ”enkla” animalsinnet och det förfinade intentionsinnet kan naturligtvis ta fel. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra. Sinnet är därför ofta överaktivt.
Djur med stor hjärnbark, kan förfina förutseendet av andra djurs beteende till en nivå som inte bara är rationell ur genernas perspektiv, utan rationell på ett sätt som tyder på att de kan lägga in sina egna och andra djurs förväntningar och behov i en förväntad sekvens. Schimpanser verkar kunna förvänta sig att en annan schimpans vet att maten ligger i en låda och inte i en annan och handla därefter.
Inget djur kan dock mäta sig med hur utvecklad denna förmåga är redan hos ett småbarn. Människan är virtuos på att ha förväntningar på förväntningar (på förväntningar, på förväntningar…). Vi bygger upp en enorm kunskapsbas av förväntningar om varandra.
Detta ”sinne” är inte bara ofta överaktivt, det är i det närmaste omöjligt för oss att stänga av också.
Om någon vi har kär dör fortsätter vi att tänka på hur personen skulle ha tänkt, gjort och förväntat sig av oss att tänka och göra. Det känns som en andlig närvaro fortgår, den döda kroppen till trots. Vi skapar en virtuell person av den vi saknar som antar den fiktiva, ofta idealiserade, karaktär vi förväntar oss.

2006-03-21T17:31:00.000+01:00

Anta att det funnes en virtuell verklighetssimulator som går mycket längre än dagens. Den måste kunna ge respons på alla rörelser du gör.
Jag leker med tanken att du hänger som en docka med trådar likt en marionett, men att inte du bara rörs av dem utan att du också drar i trådarna själv. Hela kroppen är täckt med en slags åtsittande dräkt som en extra hud kring både lemmar och sinnesorgan. Genom dräkten och trådarna får du alla upplevelser av en virtuell värld och också den näring (och motion) du behöver. En värld där du kan röra dig, möta andra människor, jobba, äta och ha sex.
Men det är en virtuell värld.
Den kan ställas in på olika sätt. Olikt den ”riktiga” verkligheten får du oftast som du vill (lite motstånd är inbyggt för att öka behovstillfredsställelsen). Den är inställd så att den virtuella verklighetens kulisser gör dig så lycklig du bara kan bli.
Om den här simulatorn funnes, skulle du då kunna tänka dig att spendera resten av ditt liv i den?
Jag utgår från att du lika gärna kunde vara död! Vilket du i praktiken vore för dina nära och kära om du svarade ja på frågan, men man kan undra vad skillnaden vore för dig. Det tar lite tid att klura på det.

2006-03-20T15:02:00.000+01:00

1.
Sitter här och saknar dej
vännen
kan
inte fatta en endaste grej
men
bara jag får tänka klart
hoppas jag ska snart
få ett stort lugn och det självklaras
anletsdrag

Finns det något du vill ha
vännen
kan
inte komma på en enda sak
men
om du ger mej lite ro
sitter på en stol
i denna jättelika kalla
öde sal

och alltid du och jag
i varenda eviga dag

och alltid du och jag
i varenda eviga dag

2.
Livet finns där utanför
vännen
men
underligaste är dom som dör
som
sommaren är alltför kort
molnen annan sort
det vita vinet börjar smaka
ruskigt fel

Evighet är väldigt långt
vännen
hur
kan jag någonsin förstå nåt sånt
när
borta bra men hemma bäst
förbli vid din läst
men aldrig kommer jag att kunna
bliva hel

och alltid du och jag
i varenda eviga dag

och alltid du och jag
i varenda eviga dag

3.
Varför kan det bli så här
vännen
då
undrar man ju vad som alltet är
och
lika bra man ej fanns till
fast man slår sin drill
men känslor sätter jag väl inte
under lupp

Ensamhet är väldigt svårt
vännen
nej
bättre att försöka få nåt gjort
vid
stillheten kan ingen va
det blir aldrig bra
handla utan tanke är också
att ge upp

och alltid du och jag
i varenda eviga dag

och alltid du och jag
i varenda eviga dag

4.
Undrar vad som händer nu
vännen
det
visste jag när allting var som du
men
enkelt blir det aldrig mer
svårigheter fler
och utan stilla tankar ändå
ingen hamn

Sista versen får bli ljus
vännen
ska
nog hitta på nåt fräckt och roligt bus
fast
akta den som mej förför
livet utanför
ser nog till att jag hamnar i en
stilla famn

och alltid du och jag
i varenda eviga dag

och alltid du och jag
i varenda eviga dag

2006-03-19T16:06:00.000+01:00

Vi tenderar naturligt att försöka ta med så mycket av det aktuella sammanhanget och minnen och erfarenheter om liknande sammanhang som hjärnan kan uppbringa, även i situationer och problemställningar där sammanhanget är ointressant.
Ett exempel på hur denna preferens verkar är att ungefär 70% av testade universitetsstudenter svarar att de tror att följande slutsats är logiskt giltig:

Premiss: Allt levande behöver vatten
Premiss: Rosor behöver vatten
Slutsats: Rosor är levande

De allra flesta inser att den inbyggda preferensen lurat dem när de får ta ställning till exakt samma logiska syllogism fast med följande innehåll:

Premiss: Alla insekter behöver syre
Premiss: Möss behöver syre
Slutsats: Möss är insekter

Med erfarenhet av sådana här syllogismer lär sig hjärnbarken att det är fråga om symboliska samband som alla kan matchas på följande syllogism:

Premiss: Alla A är B
Premiss: Alla B är C
Slutsats: Alla A är C

Vi skaffar oss också symboliska preferenser. Kulturella uttryck för saknad och sorg, som uppkommer i alla kulturer, är exempel på sådana.

2006-03-18T18:52:00.000+01:00

Animalistisk preferens

2006-03-14T16:17:00.000+01:00

Du tror förstås inte att du tänker mekaniskt, men det gör du. Mer än du tror.
Om du inte tidigare har stött på nedanstående psykologiska test är chansen 90%-ig att det avslöjar dig.
Du får fyra kort framför dig som följer.

Du får höra att varje kort som har en vokal på bokstavsidan av kortet har ett jämnt tal på nummersidan av kortet.
Hur många, och vilka, kort behöver du vända på för att ta reda på om det är sant?
Nio av tio försökspersoner svarar att de behöver vända åtminstone A-kortet men gärna också kortet med den jämna siffran, trots att det inte sägs något i regeln om att det skulle vara fel om det fanns en konsonant på baksidan av det kortet. Men att bara vända A-kortet är också fel.
Det verkar som om hjärnan har en benägenhet att bara utgå från de fakta som nämns i regeln – vokal och jämnt tal – och matcha dessa fakta med vad den ser (A och 8). Vid lite eftertanke inses att vad som finns bakom åttan inte har någon betydelse.
Att titta bakom kortet med den udda siffran – en vokal bakom femman falsifierar regeln – verkar inte vara uppenbart förrän man gör den enkla varianten och vänder på alla korten och förmodligen inte ens då om det finns en konsonant därbakom.
Bara en av tio ger hur som helst det rätta svaret: Man måste vända på kortet med A uppslaget och kortet med 5 uppslaget.

2006-03-14T10:55:00.000+01:00

Jag hade massor av leksaksbilar som barn. De flesta var av typen man skulle skruva upp. De roligaste var de som gick längst, eller fortast, på en uppskruvning. Det var också skojigt att se hur långt de kunde hoppa om man satte dem på köksbordet och lät dem köra över bordskanten i full fart.
Den allra roligaste bilen var dock en som vägrade att köra över kanten. Jag kommer fortfarande ihåg min förvåning när pappa skruvade upp den och satte den på köksbordet. Den körde, lite långsamt tyckte jag, mot kanten OCH VÄNDE! Sedan fortsatte den att köra diagonalt över bordet till den träffade på nästa kant och där vände den igen. Så höll den på tills spänningen i den uppskruvade fjädern var slut och den stannade stillsamt mitt på bordet.
Jag trodde inte mina ögon. Den där bilen hade en personlighet som var uppenbar. Den ville stanna kvar på den släta ytan och inte sanslöst köra ut över kanten. Men hur bar den sig åt?
Jag blev lite besviken när jag såg hur det gick till. Under bilen, bakom framhjulen, satt ett tvärgående hjul som inte nuddade underlaget så länge bilen gick på en slät yta. Men när framhjulen dippade ut över bordskanten slog det snurrande tvärgående hjulet i bordet och vred hastig och lustigt runt bilen och fick upp framhjulen på bordet igen.
En fördel med att ha förstått hur ”personligheten” hos bilen fungerade var att jag kunde hitta på nya lekar på mattan på golvet. Små vågor i mattan kunde få tvärhjulet att ta i och styra runt bilen. Genom att knöla till mattan här och där kunde jag någorlunda styra bilfärden.
Jag blev köksmästare i fjärrstyrning.

2006-03-13T21:32:00.000+01:00

Rollfördelning

2006-03-12T11:17:00.000+01:00

Öppna landskap trivs bäst i frihet, inte instängda inne i ditt huvud. Varför skulle du skapa en landskapsmålning inne i ditt huvud när landskapet ligger vid dina fötter redo att utforskas?
Med lite introspektion märker du att fälten och träden verkligen inte känns som om de finns inom dig. Det känns som om du ser på dem därute. Konsten att se har flera likheter med det hantverk den skicklige landskapsmålaren utför – det är en utforskande rörelse av det visuella rummet.
Färgerna, formerna, perspektiven får visserligen representation i hjärnbarken (inte som färger, former och perspektiv, utan som mikrokolumnstabila mönster) men det är i rörelsen – rörelsesekvenser från hjärnbarkens mikrokolumner, muskelceller, ögon och kropp som påverkar och påverkas av omgivningen – som detaljerna, färgerna och skärpan i upplevelsen finns.
Vårt sensomotoriska ”rum” är en evolutionsnisch.
Vi delar på naturens möjligheter att uppfatta sinnliga skillnader, som lukt, hörsel, syn, känsel och smak, med andra arter, men varje arts sensomotoriska rum är unikt.
Det är ett slags virtuellt rum, ett teaterkuliss, om man vill, där rekvisitan och hur vi spelar våra ”roller” bestämmer upplevelse och innehåll.
Det må vara ett teaterrum, men det är ett verkligt rum, inte en bild på en mental canvas

2006-03-08T17:08:00.000+01:00

Alltsedan Darwins tid har mekanistiska modeller för verkligheten brutit mark på tidigare helig plats. Områden som självklart ansetts vara beroende av en överempirisk skapande princip har fått överges till mekanismen.
Evolutionsteori i samklang med modern vetenskap pockar på allt större revisioner av klassiska förvetenskapliga uppfattningar om det personliga, om individualiteten, jaget och självet, om mening, människans roll och om själen.
Modern fundamentalism till trots, new-age till trots, nyandlighet till trots, så kommer alla som lever i ett samhälle präglat av vetenskapens produkter att på sikt tvingas acceptera Darwins destabiliserande insikter eftersom de rider barbacka på en vetenskaplig teknologi som ingen verkar kunna motstå, alltifrån mobiltelefoner till jetplan.

2006-03-08T16:30:00.000+01:00

”Hur vet du att inte jag kan tala med solen!” sa Jan-Erik med engagerad stämma.
Skärgård. Försommar. Ungdom. Vin. Diskussioner under stjärnorna.
Anna-Maria kommenterade morgonen efter det surrealistiska i att bli väckt av en högljudd diskussion med ljust denna mening.
Jag trodde inte jag hade hört rätt, men Jan-Erik vidhöll. Nästan fyrtio år senare kan jag väl kosta på mig att ge honom rätt, delvis.

2006-03-08T16:08:00.000+01:00

Som alla vet påverkar vi varandra med talet. Den enklaste formen av kommunikation kanske är att peka på något och kalla det vid namn. Apor lär ha ett namn, på apiska, för ”orm”.
När vi påverkar och påverkas av omgivningen ordlöst, via sinnesupplevelser, kan vi också likna det vid kommunikation med hjälp av namn.
Dels har vi den grupp mikrokolumner som hjärnbarken håller igång under en eller flera hela sekvenser av avfyrade mikrokolumner, vilket är hjärnbarkens sätt att ge händelser namn, dels har vi det sätt omgivningen tillhandahåller invarianser under en rad olika sätt att påverka våra sinnen.
När vi tittar på en rund tallrik är det som påverkar ögat aldrig helt runt. På avstånd och i en viss vinkel är tallriken alltid mer eller mindre elliptisk. Det invarianta i vårt sensomotoriska förhållande till tallriken är emellertid att den är rund. Du uppfattar den därför helt riktigt som rund.
Detta runda, som du uppfattar, finns dock inte inom dig, utan därute i din sensomotoriska relation till omvärlden. Det är ett ”namn” som du kan lära dig att representera med ett mikrokolumnnamn i hjärnbarken.
Att du lär dig att kalla t ex en färg för röd är emellertid en annan sak än fenomenet röd. Detta fenomen är en objektiv egenskap, en invarians, i förhållandena i din omgivning, där vinklar, ljusintensitet, ytegenskaper och annat hos ting i din omgivning samverkar. Detta ”naturnamn” finns därute innan du lär dig kalla det rött.
Det rätta svaret på den gamla filosofiska frågan om solnedgången är röd när ingen ser den är alltså: Ja, det är den! Det är det den talar om för dig, och sedan kan du kalla den vad du vill.