”Ska du inte ha en tallrik kårnfläks innan du går ut?”
”Nä.”
Jag hade bråttom tillbaka till vår utgrävning. Min bästa kompis och jag höll på att gräva en tunnel med sandlådespadar. Men inte i sandlådan. Vi höll till bakom vårt hus i utkanten av bostadsområdet. Där fanns en jordvägg innan koloniområdet tog vid. Tanken var att gräva en grotta med tunnelmynningen just där.
Det var ett gigantiskt projekt. Grottan skulle fungera som skyddsrum för oss och våra föräldrar. Om kriget kom fanns det ingen tid att förlora på att äta frukostflingor.
Efterkrigsbarn som vi var hade vi hört hur vuxna fortfarande pratade om kriget.
”Mackifass!”, skrek Conny, min kompis.
Conny pekade bortom koloniområdet och upp mot det skogbeklädda berget.
Jag såg den underliga figuren avteckna sig som en mörkare siluett bland lövverket.
”Mackifass!”, instämde jag upphetsat.
”Mackifass! Mackifass!”
Vi hoppade upp och ner och viftade med armarna.
Mackifass var vårt hemmagjorda uttal på en bov i veckoserietidningen ”Vilda Västern” med samma lilla format som seriestrippar i dagstidningar. Hjälten, kapten Mickey, försökte alltid fånga boven med de tusen ansiktena, MagicFace.
I vår fantasi blev skuggor uppe bland träden till en mot vårt bostadsområde inridande MagicFace.
Detta är mitt tidigaste sammanhängande minne. Det tyder på tidig utvecklad trygghetsnarkomani och skräckblandad förtjusning över det främmande.
Jag tänker bygga ett batteri med fläktfyrar för att styra bort de elakaste vindarna och för att undkomma en kvalmig stiltje.
Vi hade anlänt på eftermiddagen till den lilla stugan på prärien. Nåja, inte prärien precis, utan det platta öländska landskapet. Stugan var hyrd för en sommarvecka och skulle härbärgera oss själva, mina föräldrar och en okastrerad hankatt. Middagsbestyren var igång.
Förmodligen hade katten, Johan, redan fått mat, det kommer jag inte ihåg. Vad jag däremot livligt kommer ihåg var att helt plötsligt så ramlade en drös stora skalbaggar ner genom skorstenen och Johan käkade upp dem så fort han bara kunde.
Äckligt tyckte vi alla.
”Vi släpper ut katten.”
”Men tror du han hittar tillbaka sen?”
”Jadå, katter går aldrig längre än att de hittar tillbaka. Klockan är fem nu. Han kommer säkert tillbaka innan vi går och lägger oss.”
Jag hade fel. Johan höll sig borta hela första natten. På morgonen kom han emellertid gående utefter en stengärdsgård. I det platta landskapet kunde man se honom på långt håll. Han hade uppenbarligen varit mycket långt borta.
Alla slappnade av. Katten kunde uppenbarligen ta vara på sig själv i den nya miljön, han fick komma och gå som han ville.
Vid middagstid andra dagen sågs han komma gående långt bortifrån och fem i fem satte han sig som på vakt framför hällen invid skorstenen. Exakt klockan fem dråsade en hög stora skalbaggar ner genom skorstenen och ut på hällen precis som dagen innan. Johan åt upp dem med rasande fart och gick sedan makligt ut igen.
Under hela veckan vi var där hände samma sak varje dag. Fem i fem satt katten och väntade och fem minuter senare föll skalbaggarna ner praktiskt taget i gapet på honom.
Det blev veckans diskussionsämne såklart. Inte så mycket varför det drösade ner skalbaggar exakt klockan fem varje dag. Det fick höra till livets små mysterier (även om jag så här i efterhand tror att det hade att göra med uppvärmingen av spisen för middagstöket). Nä, det vi diskuterade var hur i all sin dar kattskrället direkt efter att det hänt bara den första gången kunde veta att det skulle hända igen och vid exakt samma tidpunkt. Det jag själv kommer ihåg att jag förundrades mest över var detta: Hur visste Johan där ute på åkern att nu var det bäst att dra sig hemmåt för klockan är snart det-ramlar-ner-mat-från-himlen-dags?
Jag förstår nu att hans hjärnbark lärt sig ett mönster. Bakgrundsljuden som hörde till prepareringen av vår middag kunde användas för att förutsäga att det var tid för skalbaggsregnet. Kattens goda hörsel och denna följd av ljud som ledde fram till förutsägelsen av den överraskande händelsen räckte. Johan behövde inte fråga sig varför. Hittar man en fungerande modell för att få lite extra mat så ställer man inga komplicerande frågor.
Har man sagt A får man säga B.
Hur kan en och samma simpla funktion, mångdubblad i hjärnbarken, åstadkomma pyramidala uppfattningar, med långtseende idéer, och exklusiva, exakt finmotoriska, beteenden?
Tänk på två panflöjter ställda mot varandra. De får då, av en händelse, en siluett som liknar en pyramids. Anta sedan att en glipa mellan dem tillåter vindilar att spela på dem och att det, ställda mot varandra som de är, också uppstår en resonans mellan dem.
.Tänk dig sedan hjärnbarken som en skog av sådana motställda panflöjter. För att slutföra den spelfulla analogin kunde man tänka sig att den gamla hjärnan sticker upp i toppar ovanför ”trädgränsen”. Det är vindilar från dessa vindpinade toppar som sätter igång panflöjtkonserten De olika topparna motsvarar den gamla hjärnans olika sinnen.
Panflöjtskogen har dessutom en resonansbotten. Innan skogen växte upp utefter branterna stod höjderna kala mot en sandbotten. När vindilarna når ända ner bildas vågor i sanden med obeständiga mönster. Detta motsvarar den gamla hjärnans sätt att prägla minnesbilder i hippocampus.
Minnesbilder i den nya hjärnan, i panflöjtskogen, är både mer beständiga och mer flexibla. En melodisnutt på en flöjt åstadkommer en resonanston i en annan. Flera sådan melodisnuttar på flera olika panflöjter skapar i sin tur en melodisnutt av resonanstoner. Vad som är resonanstoner och vad som är ursprungstoner är relativt beroeende på var i den spontant uppkomna hierarkin tonerna befinner sig.
Det intressanta är att resonanstonerna är tonande under en hel melodisnutt av toner på nivån närmast under. De bildar motsvarigheten till harmonier och kan i sin tur underlätta för vissa toner att spelas fortsättningsvis, alternativt hämma vissa ”falska” toner att uppkomma.
Vad det betyder är att tonföljder blir förutsägbara på olika nivåer i panflöjtskogens susningar. Skogen behöver bara höra några toner för att minnas hela melodin. Men kan skogen välja melodi?
Hjärnbarken inte bara hanterar (och minns) sinnesintryckens mönster, den har också tagit över det mesta av styrförmågan från den gamla hjärnan. Den bestämmer hur vi ska handla.
Vi har en direkt analogi i vår panflöjtskog. Längs bergsluttningarna rinner inte bara vindilar nerför sluttningarna, där finns också kraftiga termiska uppvindar. Det är genom att dessa hjälper till att få förutsedda toner spelade som Pan uppstår i panflöjtskogen.
