Hjärnbarkens hela yta hos människan vore stor som en mindre bordsduk om man slätade ut den. Dess tjocklek motsvarar ungefär sex sammanpressade kreditkort.
Den är uppdelad i olika funktionella regioner som ett lapptäcke. Varje funktionell region är i genomsnitt stor ungefär som en femtioöring och specialiserar sig på någon särskild del av förnimmelse och tanke. Trots att alla dessa regioner är utspridda på samma ”duk” är de hierarkiskt ordnade till följd av hur de är kopplade med varandra. Man kan därför tala om ”högre” och ”lägre” regioner. Detta har inget att göra med hur hjärnbarken faktiskt är veckad och hur regionerna råkar ligga i förhållande till varandra, utan är en hierarki enbart som arbetsfördelning betraktad. De allra flesta regionerna har faktiskt någon form av mellanchefställning för flera underavdelningar som var för sig har sina ”enhetschefer”.
Varje region är uppdelad i tusentals mikrokolumner tunna som ett hårstrå. Längden på varje mikrokolumn är som fem kreditkort. De är också indelade i fem ”våningar”, där varje våning har sina särskilt specialiserade hjärnceller. Det sjätte kreditkortet, som man klippt ner till ett småmynts storlek, ligger som en vindsvåning över alla de tusentals hårtunna ”hissarna” som skickar budbärare upp och ner mellan våningarna.
Så ser det ut. Då återstår ”bara” att förstå varför, hur och vilka budskap som skickas.
David Deutsch, den kvantmekaniska beräkningsteorins fader, har i två decennier predikat om att en allomfattande kvantdator, en som kan utföra alla kvantoperationer och har ett utbyggbart minne, vore ett empiriskt genombrott för teorin om ett multiversum.
Vad den teorin betyder för vår världsbild har jag själv försökt sammanfatta i boken ”Draget från oändligheten”, med originalmanus från 2001, som trycktes i en första upplaga 2003.
Tråkigt nog för populariseringen av dessa tankar verkade förverkligandet av en allomfattande kvantdator, om ens möjlig, ligga flera decennier in i framtiden. David Deutsch har själv hävdat detta i tjugo år.
Desto roligare då att han i sin blogg den 30 augusti meddelar att, på grund av den nyutvecklade klusterkvantberäkningsmetoden, han nu tror att en allomfattande kvantdator ligger bara några år fram i tiden.
Det är ett varsel som heter duga och som fått mig att bestämma mig för att snarast ge ut en ny upplaga av ”Draget från oändligheten”.
Tillhör det mineralriket eller...
”Din personlighet ställer till det för dej!”
Kollegan gav besked om problem jag hade att överkomma i min karriärstege. Ska han säga, tänkte jag, med sin erkänt glappande trut. Jag tänkte åtminstone inte bli chefens spion på avdelningen.
”Ska du inte svara på telefonen?”
”Ja, det är Lennart”.
”Du har någon på kontoret”, sa hon.
”Ja”.
”Jag kan alltid höra det. Du låter annorlunda varje gång jag ringer och nån är där. Varför kan du inte låta som du brukar? Det är inget roligt att prata med dej när du låter så där. Jag ringer sen. Hej!”
”Hej.”
Kollegan tittade roat på mig.
”Det var Jenny”.
”Jag förstod det”.
Jenny var till skillnad från mig ett socialt geni.
”Jag brukar säga att Jenny är den enda goda egenskap jag har”, sa jag sanningsenligt.
Kollegan såg tyst på mig en kort stund, som ändock var ovanligt lång för att vara honom.
”Det vill inte säga lite. Eller hur?”
Jag sa inget, för jag förstod inte hur han menade.
”Eller hur?”
Jag förstår det fortfarande inte.
När du föds är all kunskap du får med på färden i allt väsentligt det som härbärgeras i din gamla reptilhjärna. Men den upptar bara 20 % av din hjärnvolym. Din hjärnbark, som upptar resten, har i princip ingen kunskap med sig alls vid födseln.
Den vet inget om ditt modersmål, din kultur, dina hemtrakter, de människor som du kommer att växa upp med. Den vet inte ens att det knastrar när du går på grus. Den vet inget alls om världens innehåll och struktur. Hjärnbarken måste lära sig allt detta och mycket därtill.
De två fundamentala komponenterna vid inlärningen är dels att klassificera mönster, dels att bygga sekvenser av klassificerade mönster. Dessa två processer växelverkar. Att fördela ett egentligen oändligt antal olika mönster i ett ändligt antal kategorier är en förutsättning för att hitta sekvenser bland kategoriserade mönster. Att hitta sekvenser hjälper i sin tur till att klassificera mönster i rätt kategori när det är oklart vilken kategori ett mönster tillhör. Nya sekvenser leder också till att förväntade mönster kan få skapa nya kategorier.
Hur går det till i praktiken?
Hjärnbarken formar automatiskt sekvenser av grupper av mönster som alla är en del av samma objekt. När barnet håller en leksaksbil i handen och kör den över golvet tolkar hjärnbarken detta som att de föränderliga mönster som kommer från impulserna från näthinnan är olika ögonblicksmönster av samma objekt och grupperar ihop dem.
Vilka mönster som hör ihop kan inte alltid automatiskt härledas av hjärnbarken. Därför instrueras barnet att bananer och apelsiner är frukt, medan morötter och selleri inte tillhör de sekvenser av mönster som tillhör denna grupp.
I båda fallen lär sig hjärnbarken att se på omvärlden på ett alltmer objektorienterat sätt. Sekvenser bildar objekt, som i sin tur bildar sekvenser som bildar objekt högre upp i hjärnbarkshierarkin. Där en region av hjärnbarken tidigare byggde sekvenser av bokstäver, bygger den nu sekvenser av stavelser. Detta frigör en region som tidigare byggde sekvenser av stavelser att nu bygga sekvenser av hela ord.
Samma dubbelriktade process kan ses hos t ex en pianoelev, där rutinsaker delegeras nedåt i hjärnbarkshierarkin under inlärningen (det blir nästan som att fingrarna själva tar hand om de mest återkommande sekvenserna) och komplexiteten hos mönstersekvenserna ökar uppåt till de nivåer där eleven så småningom under exekveringen försöker tänka sig vad kompositören vill uttrycka med sitt stycke och styr sitt spel så att det ska uttrycka just denna konstnärliga önskan. Detta är inget en outbildad hjärnbark klarar av.
Att förstå sig själv är heller inget en outbildad hjärnbark klarar av men väl kan utbildas till.
