Arsistoteles upptäckte logiken. Det är intressant att redan han visste att det är den vetenskap som sysslar med frågan hur kunskap uppkommer. Men inte är deduktiv logik en kunskapsteori? Jo. Det finns ett berömt experiment som visar hur handlingar förmedlar kunskap med hjälp av deduktiv logik.
Försökspersonerna får alla osett en hatt påsatt innan de går in i försöksrummet. Alla ser vilken färg de andras hattar har när de kommer in i rummet, men ingen har sett sin egen hatt. Experimentatorn talar om för deltagarna att alla har en hatt på huvudet som är grön eller röd, och att minst en person har en röd hatt. Experimentet består av upprepandet av en och samma uppmaning att visa kunskap.
Experimentatorn ber de som vet att de har röd hatt att sträcka upp handen.
Vid första uppmaningen skulle en person som inte ser någon röd hatt räcka upp handen, eftersom det finns minst en röd hatt och ingen av de han ser har röd hatt- återstår bara han.
Andra gången samma uppmaning sker vet alla att alla ser minst en röd hatt, annars hade någon redan räckt upp handen. Om jag bara ser en röd hatt räcker jag upp handen, eftersom den andre skulle ha räckt upp handen redan vid första frågan om inte jag själv hade en röd hatt.
Vid tredje uppmaningen vet alla att alla ser minst två röda hattar och att dessas ägare redan hade räckt upp handen om de inte såg ytterligare minst en röd hatt. Ser jag själv i detta läge bara två hattar bör jag alltså räcka upp handen nu.
Antag att bland alla försökspersoner har tio fått röda hattar, de andra gröna och uppmaningen upprepas. De första nio gångerna räcker då ingen upp handen. Efter tio gånger räcker tio personer upp handen, nämligen exakt de tio som har röda hattar.
Liksom all deduktiv metod är denna metod ganska skör. Det är uppenbarligen ett idealfall, där alla försökspersonerna är mycket klyftiga, där ingen lider av färgblindhet, där alla gör sitt bästa och följer protokollet och inte börjar tänka på om andra handlar rätt.
Det är ett idealfall av bayesiansk analys, statistisk logik. I denna logik kan det vara rätt bryta protokollet därför att om jag ser att majoriteten av deltagarna har röd hatt, och om jag tror att hattarna delats ut slumpmässigt, finns det skäl att tro att jag själv har en röd hatt.
Ett experiment av detta slag skulle därför i praktiken vara svårt att genomföra med förutsagt resultat. Men vad händer om man inför ett naturligt urval?
Experimentatorn vet ju hur resultatet bör utfalla om alla gör rätt och följer instruktionerna. Han kan då göra om experimentet med olika försöksgrupper tills en klarar av att uppfylla målet.
Jag förutspår att med den så utvalda försöksgruppen skulle experimentets resultat bli reproducerbart (jämför med den idealiserade rationella människan i ekonomisk teori).
Jag läste i tidningen häromdagen att de flesta människor mellan 20 och 25 upptäcker att livet inte har någon grund.
När jag begravde min ungdomskärlek och livskamrat i trettio år sa prästen att hon hade besegrat en dödlig cancer just i den åldern och att det gjort att hon förstått hur skört livet var och därför hunnit med att göra så mycket av sitt liv.
Själv tänker jag besegra mitt grånande hår med en Grey Control frisyrskum.
När jag växte upp fanns det fortfarande hemmafruar. Jag kunde leka på köksgolvet medan mamma lagade middagen.
Under den perioden, när jag fortfarande lekte på golvet och bästa kompisen Conny i trappuppgången ringde på och frågade min mamma om han fick komma in och leka, brukade vi alternera mellan att leka med små plastfigurer av cowboys och indianer eller att bygga kulhus.
Kulhusen byggde vi av samma material som var rekvisitan till våra plastdockspel, plastbitar av ett slag som fanns före Lego, de var lite större till formatet, och träklossar och mekanodelar. När det började bli trögt att hitta på nya intriger till plastgubbarna föreslog jag alltid att vi skulle göra kulhus.
Jag tror jag var den som tyckte bäst om kulhusleken. Den gick ut på att bygga en konstruktion som hade väggar och tak, så att man inte kunde se kulan där inne. Kulans roll var att släppas i en öppning högt upp i huset och sedan via diverse omvägar komma ut på ett oväntat ställe. Det hela gick ut på att lura lekkamraten att kulan skulle komma ut på ett visst ställe, med nödvändighet, men att den faktiskt kom ut någon helt annanstans.
Antag att man utför det klassiska Turingtestet i en TV-studio för att utröna om en maskin är medveten. Utfrågaren bedömer efter en längre konversation att maskinen verkligen är medveten.
I det klassiska testet finns det en människa som parallellt kan utfrågas. Finner inte utfrågaren att han kan avgöra vilken av svararna som är människa och vilken som är maskin (dessa finns inte inne i studion och konversationen sker via dataskärmar), så måste han erkänna även maskinens medvetenhet.
Den konversation på dataskärmen som övertygat utfrågaren om maskinens medvetenhet spelas in på DVD. Det TV-program som förbereds går ut på att lägga ut den inspelade konversationen i sändning medan själva maskinen bakom konversationen är avstängd. TV-tittarna kan sedan komma med följdfrågor via SMS. När en annan fråga än de förinspelade ska besvaras slås maskinen på och dess svar läggs ut i sändning utan att tittarna ska märka någon övergång. När maskinen svarat stängs den av och DVD-uppspelningen fortsätter.
Om man spelar in även detta TV-program, eller en följd av sådana program, där varje nytt program fungerar enligt den ursprungliga mallen fast med ett antal nya frågor och svar, närmar man sig en gräns där tittarna inte längre har några följdfrågor.
I det sista programmet i serien behöver aldrig den tänkande maskinen slås på, det är bara en DVD som rullar. Tittarna upplever ändå att det är ett medvetande bakom svaren och vet inte att de ser på en inspelning. Är då kombinationen av en rullande, stendum, DVD och en avstängd förmodat intelligent maskin ett medvetande?
Har inte den kombinationen också klarat Turingtestet?
Jag antar att du svarar ett rungande nej på den frågan. Men om man antar att tillvaron är deterministisk (att det som händer är det enda som kan hända givet förutsättningarna) så är allt bara som uppspelning av förutbestämda händelser, alla följdfrågor är så att säga redan inprogrammerade.
Sådant som inte händer (inte kan, inte har kunnat hända) kallas på filosofiskt språk kontrafaktiskt. Den förhandenvarande situationen är alltid, per definition, den faktiska. Ändå kan du och jag lätt föreställa oss kontrafaktiska situationer. Det är inte verkligheten som den faktiskt förhåller sig till oss utan som den skulle kunna vara som ligger bakom svar som bygger på riktigt tänkande, artificiellt eller inte.
