lördag, november 19, 2005
Varför kan vi styra oss själva? Som vanligt när det gäller varför-frågor ska man söka svaren i de evolutionära processer som leder fram till funktionen i fråga. Det finns de som säger att jaget sitter i generna. Tanken bakom är att generna styr hur vi utvecklas och att inlärning bara är en annan form av utveckling som sker i genernas ”intresse”. Det som motsvarar en art är då bara resultatet av en inlärning som skett genom det naturliga urvalet och som utvecklat genernas instruktioner. Det är instruktioner för hur den befruktade äggcellen ska påbörja sin delning och för hur varje ny cell ska bete sig i förhållande till sin omgivning och utbilda funktionella organ. Det är också instruktioner för hur den fullbildade organismen ska bete sig i sin ekologiska nisch. Beteende som en naturlig fortsättning, med andra medel, av embryologin alltså! Flercelliga varelser hade knappast sett dagens ljus förrän vissa celler specialiserade sig (nervceller) för att signalera förändringar för genernas instruktioner att jobba på. För detta behövs ingen avancerad självuppfattning. Tänk på en termostat som är inställd på att hålla en viss temperatur i ett rum. Beroende på signaler om den aktuella rumstemperaturen slår den av eller på allt oftare eller mer sällan, men instruktionen är densamma. Bins utstuderade danser för att tala om vart de andra bina ska flyga för att hitta samma matställe har visat sig fungera exakt lika rakt på sak, där ljusförhållanden under inflygningen direkt översätts till danssteg. Googles automatiska översättningsbox i ett mekaniskt bi skulle klara översättningen galant. Genetiska instruktioner, utformade av evolutionen, klarar av betydligt mer komplicerade beteenden än så. De första riktigt intelligenta varelserna, som koloniserade varje kontinent och var utrustade med en komplex hjärna och sinnesorgan, var reptilerna. De var resultatet av att evolutionen kunnat bygga vidare på nervcellernas förmåga att beroende på omständigheterna skicka vidare en signal eller inte. De som programmerat Googles översättningsprogram har likaså byggt vidare på alla programmeringsspråks förmåga att ge instruktioner av typen ”om si” – ”gör så” – annars inte (eller gör något annat). Reptilhjärnan är ett oerhört avancerat program som via styrning av reptilkroppen ser till de instruktioners bästa som stått för hela embryologin inklusive reptilhjärnan själv, dvs generna som för instruktionerna vidare ad infinitum så länge den ekologiska nischen står för rätt input. Reptilhjärnan (och dess program) har överlevt dinosauriernas uppgång och fall. Inte bara i ödlor, krokodiler och fåglar. Allt som finns i reptilhjärnan finns också bevarat i våra hjärnor. Moduler för komplicerade beteenden och känslor. Moduler som kan slås på och av beroende på omständigheterna. Reptilhjärnan lär sig vilka moduler som bör stå i på-läge mer eller mindre konstant och vilka den kan stänga av. Den har moduler för det. Det är evolutionens moduler för inlärning. Vad är det då vi har mer som inte den har? Den har inga inspelade minnen. Den har ingen live-upptagning! Evolutionens upptäckt av denna finess var början på däggdjurens erövring av jorden för 10 miljoner år sedan. Korta live-upptagningar. Minnessekvenser. Och minnessekvenser av minnessekvenser. Minnessekvenser av såväl det egna beteendet (”gick åt vänster vid labyrintens tredje korsning och hittade lite mat”) som resultatet av beteendet ger ett däggdjur som en mus ett sätt att förutse händelser (beroende på det egna beteendet) i liknande situationer som inte en ödla har. Den behöver inte göra om samma misstag (”gick åt höger vid tredje korsningen och hittade mycket mat och fick en elektrisk stöt”). Det är som om vår lilla mus har fått en advokat som ser till dess välfärd och i görligaste mån skyddar den från att göra dumheter (”välj vänster och låt inte girigheten styra!”). Advokaten heter, som mina uppmärksamma läsare redan vet, Hjärnbarken. Klienten är reptilhjärnan, vars giriga ”jag” bara är genernas instruktioner.
Katten Johan brukade sitta i fönstret och speja. När han såg en småfågel på tillräckligt nära håll började han alltid klappra tänder. Det var en reflex, ärftligt inbyggd i reptildelen av hans hjärna. Vi upptäckte snart att man kunde framkalla samma reflex enbart genom att vifta med fingrarna framför nosen på honom. Till allmän munterhet. Johan tyckte inte det var så roligt. Med tiden lärde han sig knep för att undgå det skrattframkallande klapprandet. Han gäspade t ex oerhört stort. Det fördröjde åtminstone reflexen. Eller så tittade han bort, fastän han var mycket intresserad av om man hade något ätbart i handen. Viljans triumf över reflexen! Det var inte alltid han lyckades, men det är inte alltid vi gör det heller.
fredag, november 18, 2005
En högst osannolik sekvens 
Igår skrev jag en vetenskapsnotis i MedVetTekt, som läsare av Populär Världsbildsvetenskap vet följer med varje veckonummer, och mina tankar har inte kunnat sluta spinna vidare på dess vidare innebörd. Katter är ju däggdjur och har en hjärnbark full med ”oskolade” hjärnceller, neuroner, precis som vi. Det visade sig i experiment att det tog flera månader att skola in neuroner att reagera på signaler från olika sinnen. Områden med neuroner i hjärnbarken som reagerar på signaler från flera områden, som var för sig specialiserat sig på att reagera på signaler från enskilda sinnen separat, kallas associativa. Sådana områden fanns inte i den nyfödda kattungens hjärnbark, vilket stämmer med teorin att hjärnbarken lär sig att minnas sekvenser och att ge sekvenser ”namn”, som i sin tur kan bilda sekvenser. En sådan hierarki byggs upp nerifrån. Det tar alltså tid att komma till den nivå där ”namn” på minnessekvenser från helt olika sinnen i sin tur kan bli en namngiven sekvens. För den oskolade hjärnbarken är det lika stor skillnad på en sekvens nervimpulser från det högra synfältet och en från det vänstra som på en sekvens nervimpulser från innerörat. När ”bygget” har kommit så långt att det kopplar samman namn från olika sinnesmodaliteter till sekvenser lär sig hjärnbarken att det är föga sannolikt att samma sekvenser återkommer särskilt ofta (det är därför sekvenser inom varje sinne för sig får egen representation med frekventa minnesbilder först), men när de gör det är det bäst att vara uppmärksam. Således lärde sig neuronerna i kattungarnas multisensoriska hjärnbarksområden efter hand att kraftigt förstärka sådana signaler, genom en feedbackloop förmodligen. Denna förstärkning av hjärnbarkens förmåga att kombinera intrycken från olika sinnen till en och samma iakttagelse leder till snabbare respons, säkrare identifikation av objekt eller händelse, samt förhöjd medvetenhet och uppmärksamhet. Alltså, sinnena kommer först. Multisensoriska objekt i hjärnbarken kommer senare. Upptäckten att sådana multisensoriskt känsliga neuroner inte är medfödda får mig att fundera över upptäckten för några år sedan (på 90-talet) att vi och de stora aporna är tämligen ensamma om att ha neuroner för imitering, för att apa efter. Vad dessa så kallade spegelneuroner gör är att de reagerar på samma sätt om vi ser någon annan göra en rörelse som om vi själva hade utfört den. Jag förutspår att vidare forskning kommer att visa att dessa neuroner inte är medfödda utan kräver en tillräckligt stor hjärnbark för att ge höjdutrymme åt det hierarkiska bygget att kunna hitta en associativ bro mellan minnessekvenser av vårt eget rörelsebeteende och visuella sekvenser av andras rörelser. Beteendet kommer först. Kom ihåg att perception också är beteende. Hjärnbarken jobbar hela tiden med att koppla ihop beteende till förväntade sekvenser och skapar feedbackloopar genom att simulera förväntade sekvenser.
söndag, november 13, 2005
Ett minne att förtränga 
”Har du inget lärt dej av livet?”, sa hon retoriskt. Ny kvinna. Ny stad. Nytt förhållande mitt i livet. Nyligen änkeman. ”Tycker inte du det är en konstig fråga att ställa till en som varit lyckligt gift i trettio år Gunilla?” ”Det har jag med! I tjugofem år.” Men det var du som blev lämnad, tänkte jag . Jag blev inte lämnad. Jag blev änkeman. ”Vi har båda goda minnen.” ”Och starka viljor.” Jag har tänkt mycket på den där retoriska frågan, långt efter att vårt förhållande upphört. Lyckliga minnen kanske stämmer mindre bra som vägledning i nya relationer. Hur många har haft det så? Kraven blir stora på omgivningen. Jag är van att ha det så här. Inte som du är van. Jag vill! Jag vill! Jag vill! Det blir för många nävar i bordet. ”Kommer du ihåg när Chrustjev bankade skon i bordet i FN för att han inte gillade nåt som sas? Han ville styra världen han. Jag såg det på en nyhetssändning på teve när jag fortfarande bodde i Huskvarna.” ”Nä. Det borde jag kommit ihåg om jag sett”. ”Jag fattar inte att du inte kommer ihåg det!” Min minnesbild är av en rundlagde sovjetledaren sittandes i generalförsamlingen, på rad med andra potentater, hörbart protesterande mot något som sas i talarstolen. När han inte fick gehör böjde han sig ner och tog av sig skon och började banka med den på bordskivan framför sig. Det är en svartvit sekvens. Inte så konstigt. Aktuellt, det enda nyhetsprogrammet på teve då, sände inte i färg förrän sex år senare, 1966. Senare har jag läst att detta nyhetsinslag aldrig sändes. Det finns ingen sådan filmsekvens i Aktuellts arkiv. Chrustjev lär ha bankat med skon, men uppe i talarstolen. Vad man vet så finns det inte inspelat på film. Jag tycker ändå Gunilla borde ha kommit ihåg det. Det är nämligen en inte försumbar andel av svenska folket som, enligt en artikel för ett tag sedan i DN, kommer ihåg att de sett händelsen på teve. Ett kollektivt minne av att ha sett något som aldrig har visats. Det är att lära sig av livet det!
| 
