Taskigt signalspaningssystem
Även om inte regndans är din likör och du insett det futila i att fråga förfädernas andar om råd så tillskriver du säkert gladeligen varje dag ett antal handlingar andemening.
Tänk efter!
För vem planerar du livet och sätter upp mål?
Jag påstår att det knappast är för någon kroppsdel eller något kroppsligt överhuvudtaget, även om kroppen kan vara ett snabbt färdmedel på vissa yrkesvägar.
Vi är inte ensamma om att ha utarbetat utstuderade beteenden som aldrig haft och aldrig kommer att ha den effekt som var avsedd.
Med lite minne och ett gnutta förväntningsmaskineri kan även djur utan hjärnbark, duvor i det här fallet, åstadkomma något som är förvillande likt de utstuderade regndanser som som människor praktiserat i långa tider.
Redan 1947 skrev den amerikanske psykologen B. F. Skinner om ett experiment han utfört med duvor för att inducera ”vidskeplighet” i dem.
Duvorna i en stor bur fick, helt slumpmässigt, ”belöning” genom en apparat som då och då portionerade ut mat. Effekten blev att duvorna kopplade ”belöningen” till vadhelst de höll på med när maten trillade ner. Om en duva råkat vända sig moturs i buren prövade den att göra om vändningen för att få mer mat, en, två, fler gånger. Den tittade hastigt på manicken som portionerade ut mat, men den verkade opåverkbar, så den tittade bort. Och se, då kom det mer mat!
Vid nästa försök kunde duvan pröva tre snabba motsolsvändningar åtföljda av ett par hastiga kast med huvudet. Olika duvor utvecklade olika ”danser” för att beveka den obevekligt slumpmässiga tilldelningen av mat.
När det inte är naturkrafterna vi vill påverka utan andra människor har vi gjort något som ingen duva kan – vi har gått över förfädernas andar! Som barn har de flesta av oss fått erfara att föräldrar verkar veta vad vi tänker göra. De har naturligtvis förfinat sitt intentionsavläsande sinne genom lång erfarenhet. De har ett försprång helt enkelt.
Som vuxen kan du säkert ibland önska att du likt berättarrösten i en bok kunde veta hur alla tänker. Då skulle du ha samma försprång på andra vuxna!
Så kallade naturreligioner kan vara av skiftande slag, men bortsett från en animalistisk syn på naturen verkar vördnad av förfäders andar vara ett ytterligare gemensamt drag. I efterhand har föräldrarnas, och deras föräldrar, för att inte tala om deras föräldrar osv, försprång i intentionsavläsning förstärkts till allvetande.
Fåglar kan präglas på något speciellt stimuli som vi kan förstora artificiellt och därmed förstärka ett (för oss) önskvärt beteende. Vi kan också förstora stimulin som förstärker ett beteende på bekostnad av ett annat. Det är i princip det naturreligionerna gjort. Vi kan fråga förfädernas andar om råd. Ofta om sådant som ligger i våra geners intresse.
Vet hon att jag vill ha henne och hur skulle hon bete sig om hon får veta det? Hur ska jag handla utan att förvärra mitt läge?
”Jag ville inte att de skulle ligga där ensamma. Jag ville inte att dom skulle vara ensamma om att inte ha tända ljus”, förklarade Gunilla varför hon hade åkt långt för att sätta gravlyktor på föräldrarnas grav.
Som banktjänsteman och göteborgska med fötterna på jorden lät hon lite urskuldande för sin oförmåga att inte låta uppenbart malplacerade förväntningar ta överhanden och utlösa denna märkliga symbolhandling.
I minnet är du själv en virtuell person. Saker kan inte göras ogjorda eller ändras i efterhand, men ditt förväntningssystem använder samma arsenal av verktyg för att förutse det ihågkomna jagets handlande som om reprisen kunde vara annorlunda än originalet.
Samma överambition som evolutionen installerat i ditt intentionsavläsande sinne när det gäller andra använder den mot den del av ditt minne som är deklarativt, det där du kommer ihåg var du varit och vad du gjort och tänkt.
Levande personer har en obehaglig vana att inte leva upp till dina förväntningar, höga som låga. Men utan ”livekorrelat”, som i fallet med virtuella personer, som bara finns i sedan länge bortgångna ögonblick, finns det inget som hindrar grova överskattningar såväl som underskattningar av ditt virtuella själv – ditt jag.
Jag slår vad om att du hittar både godare och sämre egenskaper hos ditt jag än hos dig själv!
”En sån person kan inte bara försvinna från jordens yta!” utbrast Jenny till minnesbilderna på teveaktuellt av Cornelis, nonchalant gående på en gatstump som ledde upp mot en trappa till en högre nivå på åsarna i centrala Stockholm.
Jennys bild av honom försvann under alla förhållanden först med henne. Mitt minne av tevebilderna lever dock vidare med Jennys förväntan tillsammans med minnet av samma uppflammande förväntan för hennes del.
Nästan alla djur har ett varningssystem som varnar för andra djur. Det är lätt att förstå att det är en stor överlevnadsvinst i att kunna skilja på rörelser som inte härrör från ett eventuellt rovdjur och från rörelser som gör det.
Man skulle kunna kalla det ett slags animalsinne. Naturligtvis är detta sinne inte lika utvecklat hos en mussla som hos ett frispringande djur, men det finns där tidigt i nervsystemets utveckling och det är högt utvecklat redan hos reptilhjärnan.
Det är egentligen en förbluffande egenskap. Försök att programmera en dator försedd med kamera att se skillnad på låga trädgrenars rörelser i vinden och rörelser som härör från ett smygande rovdjur! Tack vare att selektionstrycket varit så stort för att utveckla denna förmåga har darwinistisk evolution ändå lyckats på ett avundsvärt sätt.
Hos fåglar och däggdjur har samma selektionstryck lett fram till ännu en förfining. Dessa, och kanske ett fåtal andra djur, kan känna av inte bara ett annat djurs rörelser utan även vilken typ av rörelser som kan förväntas av det andra djuret. Kommer det att anfalla eller fly? Hur kommer dess attack eller flykt att se ut? Eller kommer det bara att gå förbi? Vilka är deras intentioner?
Både det ”enkla” animalsinnet och det förfinade intentionsinnet kan naturligtvis ta fel. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra. Sinnet är därför ofta överaktivt.
Djur med stor hjärnbark, kan förfina förutseendet av andra djurs beteende till en nivå som inte bara är rationell ur genernas perspektiv, utan rationell på ett sätt som tyder på att de kan lägga in sina egna och andra djurs förväntningar och behov i en förväntad sekvens. Schimpanser verkar kunna förvänta sig att en annan schimpans vet att maten ligger i en låda och inte i en annan och handla därefter.
Inget djur kan dock mäta sig med hur utvecklad denna förmåga är redan hos ett småbarn. Människan är virtuos på att ha förväntningar på förväntningar (på förväntningar, på förväntningar…). Vi bygger upp en enorm kunskapsbas av förväntningar om varandra.
Detta ”sinne” är inte bara ofta överaktivt, det är i det närmaste omöjligt för oss att stänga av också.
Om någon vi har kär dör fortsätter vi att tänka på hur personen skulle ha tänkt, gjort och förväntat sig av oss att tänka och göra. Det känns som en andlig närvaro fortgår, den döda kroppen till trots. Vi skapar en virtuell person av den vi saknar som antar den fiktiva, ofta idealiserade, karaktär vi förväntar oss.
