Utan jag i himmelen

Bloggtoppen.se BlogRankers.com

..:: Bara Bloggare ::..

En iRing webbring.

Slump Lista Nästa


En webblogg med teckningar, idéer, minnen och varsel...
Beställ bloggen som tryckt bok   Andra bloggar om , , och .

Populär Världsbildsvetenskap
 

Teorin om ingenting
Visa vad du
läser!
Förlagstryck
från 129:-

   Bloggen i tryck!!!
Läs om boken!
Förlagets

Draget från
oändligheten
Läs om boken!
böcker

Mångfaldens
mönster
Tema Penrose Tema Dawkins Tema Historier
Författarn i Second Life

Min avatar heter Apmel
Själv läser jag just nu bl a ..
"Stumbling on HAPPINESS" av Daniel Gilbert
"Good and real" av Gary L. Drescher
"The Cosmic Landscape" av Leonard Susskind
"A General Theory of Love" av Lewis, Amini, Lannon
"Programming the Universe" av Seth LLoyd
"The Robot's Rebellion" av Keith E. Stanovich
"Sweet Dreams" av Daniel C. Dennet
"Breaking The Spell: Religion as a Natural Phenomenon" av Daniel C. Dennet
"On Intelligence" av Jeff Hawkins
"What is thought" av Eric B. baum
"The Impact of Inequality" av Richard G. Wilkinson
"The Evolution of reason: Logic as a Branch of Biology" av William S. Cooper
Favoritbloggar för tillfället: Tankeorganisation
Malin Sandströms Vetenskapsnytt
Camillas Tid Lyssna!
Läst och tänkt i Annien Funderingar om fandom
Tempus Fugit

onsdag, december 07, 2005

 
Uppochnervänd referensram

måndag, december 05, 2005

 
”Dä stämmer junte! Dä stämmer junte!”
Min första manliga lärare, i fjärde klass, tittade roat ut över klassen åt mitt håll.
”Nu reagerar Lennart igen, som vanligt”.
Jag kommer inte ihåg vad som inte stämde. Men jag kommer ihåg den välbekanta känslan av icke-lugn jag alltid fått inför sakers oförenlighet i min skalle. Jag kommer också ihåg magisterns tonfall. Det var överseende, men samtigt förstod jag att han ironiserade över min iver att få allt att stämma.
Många år senare, uppe i gymnasiet, hade en franskalärarinna just föreslagit en hopplös översättning av ett franskt textstycke.
”Dä låter junte veeeetigt”, sa jag lika småländskt som alltid.
”Du kan väl åtminstone säga att det inte låter vettigt”, sa hon, utan lokal språkförankring, och utan tanke på att ta ställning till innehållet i mitt lilla inlägg.
Dumma människa, tänkte jag bara.
Ännu flera år senare, på en föreläsning kring innehållet i en kursbok om socialpsykologi på sociologen vid Stockholms universitet, framhöll en av studenterna att författaren till ett kapitel i boken lyckades med konststycket att motsäga sig själv om man skulle ta det han skrivit på allvar.
Jag hade upptäckt samma sak och nickade instämmande. Jag insåg snabbt att det var vi ensamma om. Föreläsaren var dessutom fullständigt ointresserad.
”Det är mycket att läsa i den här kursen, men tänk på att dygnet har tjugofyra timmar”, sa han bara.

söndag, december 04, 2005

 
Det finns de som tror att vi kan läsa varandras tankar. Det kan vi också, under förutsättning att vi har samma referensram.
Om du säger att du käkade ärtsoppa till lunch ute på en restaurang förra veckan, kan jag lätt tänka mig att det var en torsdag. Men jag kan inte säga vilken av hundratalet Stockholmskrogar som serverar ärtsoppa som torsdagslunch du satt och åt i.
Om du däremot säger att du i veckan har testat Stockholms godaste falafel så vet jag att du åkt ut och käkat i gatukiosken i hörnan på Hagsätra centrums parkeringsplats. Jag har däremot ingen aning om vilken dag i veckan du var där.
De som har lite kunskap om kvantfysik som del i den gemensamma referensramen kommer säkert av ovanstående att tänka på elementarpartiklars förmåga att ha kunnat befinna sig på flera olika ställen samtidigt i rummet eller vara ”utsmetade” i tidsdimensionen. Det lär ha funnits en skylt utanför fysikinstitutionen på ett brittiskt universitet som varnade fysikstuderande för att kvantfysik kunde spränga deras referensramar.
”Warning: Physics may expand your mind!”
Varningen var välbefogad. Hjärnbarken räknar och kategoriserar allt den räknar. Den har också lärt sig att förvänta sig att följande trepartsrelation alltid gäller: Det antal som faller inom den första kategorin men inte i den andra är tillsammans med det antal som faller inom den andra kategorin men inte den tredje alltid ett minst lika stort antal som det antal som faller inom den första kategorin men inte den tredje.
Det låter krångligt i ord men är uppenbart när det illustreras på bild så här:


Här står de tre stora cirklarna för de tre kategorierna. Ytstorleken får stå för antalet. Om man använder bokstäverna på bilden kan man då skriva kategorierna på följande sätt:
Den första kategorin: A+D+G+F
Den andra kategorin: B+D+G+E
Den tredje kategorin: C+E+G+F


Det antal som faller inom den första kategorin men inte den andra blir: A+F
Det antal som faller inom den andra kategorin men inte den tredje blir: B+D
Det antal som faller inom den första kategorin men inte den tredje blir: A+D
Hela den förväntade trepartsrelationen kan då skrivas som att A+F+B+D alltid är minst lika stort som A+D, vilket är självklart eftersom ytorna A och D finns med också bland de fyra ytorna (A och F och B och D) som de jämförs med. Matematiskt kan det skrivas så här enkelt:



Detta är den enklaste formen av en berömd relation inom kvantfysiken, som kallas Bells olikhet efter sin upphovsman. Det kan tyckas att detta måste gälla alldeles oberoende av vad vi ger hjärnbarken att räkna på.
Cirklarna kallas Venndiagram och används ofta inom logiken och inom statistiken för att uttrycka sannolikheter. I ett antal välkända experiment för att testa om den självklara logiken i Bells olikhet gäller också för elemtentarpartiklar får de stå som måltavlor för ljuspartiklar (fotoner) som mäts efter tre olika polarisationsgrader hos ljuset.
Vi kastar bara om bokstäverna ännu en gång och säger tvärsäkert att: Sannolikheten för att vi mäter ljusträffarna i den första men inte den andra cirkeln, dvs (A+F), summerat med sannolikheten att vi mäter träffarna i den andra men inte den tredje cirkeln (B+D) samt sannolikheten att vi mäter träffarna i den tredje men inte den första cirkeln (C+E) inte kan vara större än 1 (100%), eftersom A+F+B+D+C+E bara är en del av hela träffytan, som dessutom innehåller ytan betecknad med bokstaven G.
Upprepade empiriska försök har gång på gång visat att frekvensen av träffar i den första träffytan (A+F) är 3 bland i genomsnitt 8 försök. Likaså i träffytorna två (B+D) och tre (C+E) är frekvensen 3/8 i genomsnitt för var och en. Om sannolikheten för var och en av de tre träffytorna att träffas är 3 av 8 blir då sannolikheten för den sammanlagda träffytan (A+F+B+D+C+E) att träffas 3/8+3/8+3/8=9/8.
Vi måste alltså sträcka oss till 112,5% (9/8*100) för att beskriva detta kvantfysikaliska samband! Det är en knut på logiken som heter duga (som om jag med 112,5% sannolikhet kunde gissa vilka tre krogar du åt på under veckan) och som fysikstuderandes stackars hjärnbark måste lära sig räkna med.

 
Hjärnbarken har mängder av feedbackloopar. En del går via den gamla reptilhjärnan. Vi får på så sätt feedback på hur våra kroppar reagerar. Hos människor går en stor del av de inre signalerna dessutom via muskelneuroner samtidigt direkt ut till musklerna.
Kroppens muskler och sinnesorgan är som trådändarna in till ett nystan med öglor där hjärnbarkens signaler snurrar runt.
Tyvärr kan öglorna trassla in sig i varandra och bilda knutar som inte kan lösas upp genom att ”dra i trådändarna”. När tanken knutit sig får man göra som man gör med en vanlig knut som är svår att få upp. Man drar lite här och där i öglorna tills man får tag på en som löser upp knuten ”innifrån”.
För över tre år sedan berättade en matematiker i en diskussionslista att han funnit ett sätt att visa att logik är en gren av matematiken, kallad knutteori.
För snart två år sedan läste jag i New Scientist att knutteori dessutom kan stå modell för en fungerande kvantdator. Eftersom kvantprocesserna (så vitt vi vet) är den yttersta verkligheten har då äntligen matematiken kunnat fästas vid materien (liksom logiken och andra abstrakta idéer)?
Allt kommer att visa sig vara empiri, även när vi löser knutar med tankens hjälp.

Archives

2005/05/29 - 2005/06/05   2005/07/03 - 2005/07/10   2005/07/17 - 2005/07/24   2005/07/24 - 2005/07/31   2005/07/31 - 2005/08/07   2005/08/07 - 2005/08/14   2005/08/14 - 2005/08/21   2005/08/21 - 2005/08/28   2005/08/28 - 2005/09/04   2005/09/04 - 2005/09/11   2005/09/11 - 2005/09/18   2005/09/18 - 2005/09/25   2005/09/25 - 2005/10/02   2005/10/02 - 2005/10/09   2005/10/09 - 2005/10/16   2005/10/16 - 2005/10/23   2005/10/23 - 2005/10/30   2005/10/30 - 2005/11/06   2005/11/06 - 2005/11/13   2005/11/13 - 2005/11/20   2005/11/20 - 2005/11/27   2005/11/27 - 2005/12/04   2005/12/04 - 2005/12/11   2005/12/11 - 2005/12/18   2005/12/18 - 2005/12/25   2005/12/25 - 2006/01/01   2006/01/08 - 2006/01/15   2006/01/15 - 2006/01/22   2006/01/22 - 2006/01/29   2006/01/29 - 2006/02/05   2006/02/05 - 2006/02/12   2006/02/12 - 2006/02/19   2006/02/19 - 2006/02/26   2006/02/26 - 2006/03/05   2006/03/05 - 2006/03/12   2006/03/12 - 2006/03/19   2006/03/19 - 2006/03/26   2006/03/26 - 2006/04/02   2006/04/09 - 2006/04/16   2006/04/16 - 2006/04/23   2006/04/23 - 2006/04/30   2006/04/30 - 2006/05/07   2006/05/07 - 2006/05/14   2006/05/14 - 2006/05/21   2006/05/21 - 2006/05/28   2006/05/28 - 2006/06/04   2006/06/04 - 2006/06/11   2006/06/11 - 2006/06/18   2006/06/18 - 2006/06/25   2006/06/25 - 2006/07/02   2006/07/09 - 2006/07/16   2006/07/16 - 2006/07/23   2006/07/30 - 2006/08/06   2006/08/06 - 2006/08/13   2006/08/20 - 2006/08/27   2006/08/27 - 2006/09/03   2006/09/03 - 2006/09/10   2006/09/10 - 2006/09/17   2006/09/17 - 2006/09/24   2006/09/24 - 2006/10/01   2006/10/01 - 2006/10/08   2006/10/08 - 2006/10/15   2006/10/15 - 2006/10/22   2006/10/22 - 2006/10/29   2006/10/29 - 2006/11/05   2006/11/05 - 2006/11/12   2006/11/12 - 2006/11/19  

This page is powered by Blogger. Isn't yours?