torsdag, november 16, 2006
”I min själs universum är jag solen”, sa Jenny.
Den mänskliga personligheten utvecklas från att vara en biologisk kontroll- och valapparat med begränsade resurser till ett förklaringsmaskineri med fantasins oändlighet i minne. Ingenting fysiskt och biologiskt är i princip omöjligt att förklara med fantasi. Det ändliga kan alltid sättas in i ett större sammanhang med fantasins hjälp. Själva de verktyg vi använder för att förklara, den rena logiken och den höga moralen, finns dock vid regnbågens fot i fantasins himmel.
Gåtans njutning 
onsdag, november 15, 2006
Fantasier låter oss få armbågsutrymme mellan stimuli och respons. Vi får fler val än att bara koppla samman en situation med en känsla. Med fantasins hjälp kan vi förklara samband som ligger bortom det omedelbara. Förklaringar är en av fantasins funktioner. Experimentella psykologer har upptäckt att situationer som orsakar starka känslor fortsätter att göra det tills vi kan hitta på en förklaring. Sann eller osann verkar en förklaring dämpande oavsett om känslan som kopplats till situationen är lustfylld eller olustig. Fantasier kan också användas till att förstärka och hålla kvar en känsla av lust eller olust. Det är ett gammalt knep evolutionen använder sig av, att använda samma mekanism i olika funktioner. Ser vi här upphovet till en uppdelning mellan de sköna konsterna och vetenskapen?
måndag, november 06, 2006
Fantasilös måttstock 
Som skolpojke läste jag, att om universum har ett ljud, ett bakgrundsljud som alltid var där, så skulle vi inte höra det. Däremot kunde man tänka sig att det kunde uppkomma situationer där detta bakgrundsljud skapade resonansljud hos delar av universum. Dessa ljud skulle i princip vara möjliga att höra. Nästa gång jag hade ringningar i örat sprang jag in till pappa och fick honom att sänka tidningen. ”Pappa, jag hör universum!”
Hjärnan gör alltid sina upptäckter mot bakgrund av storleken på intrycken den redan har. Det gäller såväl intellekt, känslor som pengar! Om ett pris har födubblats över natten så är det denna RELATIVA ÖKNING som ramlar ner som en pollett i hjärnans valmaskineri trots att det förmodligen vore klokare att låta polletten bestå av skillnaden i det nya priset och det genomsnittliga priset på allt vi kunde tänka oss köpa istället. Jag slår vad om att det skulle bli en mycket lättviktigare, kanske rent av försumbar, pollett.
När vi fantiserar kring intryck vi kan få av omvärlden och vår plats i den kan de mest fantastiska scenarior utspela sig, men vi brukar inte normalt förväxla dem med verkliga händelser. Hjärnan har inget emot kontrafaktiska situationer, men den verkligt föreliggande situationen har alltid tolkningsföreträde. Det är däför vi gärna blundar när vi vill föreställa oss något konkret som inte är för handen, och vi håller för öronen för att utestänga musiken om vi vill hitta en egen stämma. Våra känslomässiga reaktioner på den situation vi råkar befinna oss i är inte lika lätta att stänga ute. Det är betydligt lättare att ”förhandstitta” än att ”förhandskänna”. Visst kan vi få ett hum om hur vi skulle känna det i en tänkt situation, men hjärnan ger nuvarande känslor högre prioritet och vi har därför lätt att förväxla verkligt pågående känslor med de ”förhandskänslor” vi försöker frammana. Detta till trots har otaliga experiment visat att vi är bättre på att förutsäga hur vi kommer att känna oss i en framtida situation om vi försöker ”förhandskänna”, än om vi försöker ”tänka oss” fram till en förutsägelse om hur vi kommer att känna oss i den situationen när den väl inträffar. Känslor är inte lättstyrda men de är ändock bättre på att styra än det lättrörliga intellektet.
måndag, oktober 30, 2006
Förbiseende 
Jag brukade säga att jag skulle välja ett jobb som var roligt när jag blev vuxen. Det verkade självklart. Arbetslivet tar ju så mycket plats i livet att det vore dumt att göra något man inte trivdes med. Många år senare, när jag pluggade på Stockholms universitet, försökte jag under en lång promenad längs Valhallavägen, från Östra station till Gärdet, föreställa mig i detalj vad olika yrkesval innebar. Jag kom fram till den dystra slutsatsen att jag inte kunde tänka mig ett arbete jag skulle trivas med i längden hur jag än ansträngde mig. Det minnet är ett slående bevis för det gamla påståendet att djävulen alltid gömmer sig i detaljerna.
söndag, oktober 29, 2006
Generna är i princip eviga, men jordens resurser är det inte. De känslor generna programmerat oss för är ”tänkta” att skydda genernas bärare, den individuella organismen. Våra känslor handlar om det som händer i våra begränsade kroppar. Det som verkar obegränsat är vår fantasi kopplad till en ackumulerande kommunikation mellan individer. Vi bryr oss om hur vi mår och hur vi mår beror till stor del på den kommunikationen. Vi har kommit att bry oss om individen som ekonomisk rationell beslutsmaskin. Där religionens makt över sinnena brutits har den ersatts av Mammons. Mammons osynliga hand fungerar emellertid i slutändan bara under den kontrafaktiska förutsättningen av ohämmad tillväxt. Det visar sig istället att det är inom etiken som vi kan finna modellen där det klassiska logiska beslutet är som mest användbart. Det går att härleda religionernas varianter av den gyllene regeln eller Kants kategoriska imperativ via klassisk beslutsteori under hänsyn tagande till föreställda kontrafaktiska situationer. Här är kontrafaktiska situationer inte en hämsko utan det som ger gränslösheten. Vi har blivit gränslösa valmaskiner. Vi står på egna moraliska ben. Det mår vi bra av.
De envåldshärskare som funnits i mänskliga samhällen de senaste 6000 åren har alla behövt brottas med problemet att kunna lita på trofastheten hos sina närmaste män. Vad skulle hindra två eller flera av dessa att övermanna härskaren och ta över kontrollen (och makten och härligheten)? Ett bra trick har varit att lägga ett ytterligare kontrollsystem till den egna makten genom föreställningen om en OSYNLIG STÖRRE MAKT. Den ”osynlige” har ofta utsett ”talesmän” (prästerskap) som kan gå i god för att härskaren därför utsett dem och i övrigt regerar med den osynliges goda minne. Eftersom denna större makt osynligt läser allas tankar och vet allas känslor ger den ett visst skydd mot fantasins uppror mot den bestående ordningen. När vi fantiserar om vad vi ska göra på kort sikt handlar det om HUR vi ska göra (Ska jag dräpa Kungen med en kniv?), när vi fantiserar om vad som kommer att hända längre fram handlar det om VARFÖR (Mina tankar är redan kända av den osynlige store maktutövaren, varför jag aldrig kommer att tillåtas utföra dådet utan kommer att upptäckas i förtid, därför måste jag sluta fantisera om att ta över makten om jag vill fortsätta att ha det åtminstone så bra som jag har det nu). De mänskliga symboliska språk vi byggt upp ovanpå de biologiska känslouttrycken ger, tillsammans med hjärnbarkens enorma kapacitet, fantasifostrens utbredningsområde en gränslöshet som närmar sig en perfekt passform för en klassiskt logisk beslutsmodell. Den tänkte tankeläsaren ger oss ett skäl till att styra fantasin med känslornas hjälp på ett till synes rationellt sätt. Logiken är tankens pengar, sa Marx. Han borde ha sagt tvärtom. För 3000 år sedan uppfanns det första skriftspråket. Till en början mest som ett bokföringssystem för säd och djur. Det utvecklades tillsammans med handeln och kom också att tjäna den osynliga makten. I Tredje Mosebok står att allt tionde av jorden och säden och av trädens frukt tillhör Herren. En tiondel av det du äger ska du ge till Gud. Pengar är ett sätt att ordna saken på. Pengar är en logisk produkt, åtminstone så länge som man tror på en oändlig tillväxtekonomi. Den osynlige gränsdragaren, som gav oss ett skäl att vara rationella faller i slutändan rimligen själv offer för den rationalitet som kräver gränslöshet.
tisdag, oktober 24, 2006
”Bosses pappa har visat Bo hur han kan åka buss till skolan utan att betala!” Jag kommer inte ihåg hur det gick till, eller hur betalsystemet på bussarna i Huskvarna fungerade på den tiden. Däremot kommer jag tydligt ihåg hur ivrig jag var när jag berättade det hemma vid köksbordet. ”Jag tänker göra likadant”, sa jag stolt. Jag trodde att jag skulle få beröm för att jag besparade mina föräldrar en onödig kostnad. Men pappa blev arg. ”Om alla gjorde så skulle det inte komma nån buss.” ”Det är ju bara dom och jag som vet hur man gör. Det är omöjligt att åka fast och det skadar ju ingen. Vad är det för fel med det, pappa?” ”Varför ska hans barn inte göra rätt för sig? Det ska du!”, sa han.
måndag, oktober 23, 2006
Det ska visa sig att det är samma skäl till att diktatorn håller sig med en överstepräst som till att privatpersoner håller sig med en religion.
Spädbarn upptäcker att de kan påverka världen genom att slå omkull saker. De upptäcker snabbt några av naturens egna spelregler: Om jag petar ner muggen från bordet ramlar den på golvet. De upptäcker att de kan påverka människor i sin omgivning att le mot dem: Om jag ler mot ett ansikte ler det tillbaka, vilket i sin tur känns gott. Det finns igenkännbara sekvenser också i det sociala rummet. Lär man sig dessa spelregler leder det till en god kontrollkänsla. Vi använder stora delar av vår hjärnbark till att spela efter reglerna flera drag i förväg, inte olikt en schackspelare. För att det ska vara till stor nytta för schackspelaren att tänka långt fram krävs naturligtvis att motspelaren inte bestämmer sig för att bryta reglerna och välta bordet i frustration. Men den gode schackspelaren tar det nog som en seger i alla fall: Jag skulle ha vunnit och det vet du! Känslan av att kunna ”vinna”, även om man inte gör det, driver fantasin till tänkta situationer där vi kan fasthålla den goda känslan av att vara den som sitter vid styrrodret. Är du dålig i schack kan du mycket väl i förväg planera att välta bordet och undkomma förlusten: Du hade aldrig kunnat sätta mig matt! ”Pjäser” som kan sätta sig över gruppnormer och byta grupp i verkligheten eller byta normer i fantasin är bångstyriga: Hur ska man kunna spela med sådana? Som alla uppfostrare vet är det effektivare att föregå med gott exempel än att förklara varför man ska handla på det ena eller andra sättet. Känslor är också enklare att överföra än idéer. Problemet med fantasin är att vi lätt kan gömma de idéer vi kopplar till känslorna, även när det är svårt att gömma själva känslorna. Varför ska vi tänka gott om andra om vi kan lura dem att le mot oss genom att använda, eller bryta, spelregler skickligt?
| 
